Skarvheimen- Jotunheimen, juli 2003

[il Camoscio]

Jag vet inte om jag som svensk bär ugglor till Aten om jag rapporterar
från min senaste tur i Skarvheimen - min sjunde tur på lika många
år i Sydnorge och den tidigaste, nästan helt i juli månad.


Att valet föll på Skarvheimen, denna gång liksom 2000, kan bero på
bekvämlighet. Tågförbindelserna mellan Sverige och Norge
har blivit stadigt sämre. Ingen förbindelse för mig idag så
snabbt upp på fjället som den till Finse. Jag tar tåget på
eftermiddagen från Linköping, fyra på morgonen äter jag frukost
i Finse och sen är det bara att gå! Inom ett dygn från
avresan har jag fullbordat min första etapp.

Jag satsade, som jag gjort de senaste åren, på tält. Jag räknade
med tolv etapper, och det blev det. Jag hade elva dagsransoner mat,
och blev tvungen att proviantera lite på Skogadalsböen. Säcken
vägde ungefär 17 kg vid starten.

Förra gången valde jag den mer direkta västliga rutten, direkt
från Finse till Geitrygghytta över St Pål, och direkt norrut från
Iungsdalshytta via Bjordalsbu. Vidare den rakaste vägen
in i Jotunheimen över Hjelledöla, vilket kunde ha
gått illa, eftersom älven tog mig.


Åtminstone i två fall var omvägarna lönande. Etappen från Finse till
Raggsteindalen hör till det rikaste den norska fjällvärlden har
att erbjuda, med Kyrkjedöri som given höjdpunkt. Här är
ett vadställe där älven drar rätt kraftigt i fötterna; normalt
ska det vara en snöbrygga.



Fortsättningen
till Geitrygghytta är lugnare, grönare, nästan pastoral,
men lika intrycksrik. Övergången till Jotunheimen gick denna
gång i en stor släng som förde mig in i Hjelledalen
österifrån, i kanonväder. Denna del gav mig mitt högsta
läger, nästan 1500 meter, nära Koldedalsbreens södra utlöpare.

Därifrån kunde jag konstatera
att T-stigen utgjorde en onödig omväg; det fanns en mer direkt
rutt upp från Tyin mot platån där jag tältade. Vanligtvis är det
osäkerheten om vaden så får mig att avstå från omarkerade
alternativ.


Nedgången genom Hjelledalen mot Öytjörn var majestätisk;
detta är kanske den vackraste dalen i hela Jotunheimen.
Och nästan ingen hittar hit.

Omvägarna efter Iungsdalshytta (med otroligt vackert läger
en bit upp i dalen)
förde mig däremot på ett
par långa övergångar där dåligt väder förtog det mesta av
utsikten. På den ena av dem tappade jag T-stigen helt, men kompass
och tydliga landmärken, ett par sjöar, ledde mig snabbt på rätt
spår. På den första av dessa etapper hamnade jag i det mest
vidsträckta stenlandskap jag gått igenom (Langebotn tror jag det
hette); jag gick säkert två kilometer utan att se annat
än sten åt alla håll.

Väl inne i Jotunheimen valde jag först en favorit i repris,
ett tältläger i Fleskedalen, märkligt övergiven i all sin skönhet.
Här undrade jag om jag borde gå vidare, utanför leden och högre, för
att undvika den tråkigaste stigen i hela området, den
mot Skogadalsböen. Men kartan sa mig att jag skulle komma att gå
brant ned i något som hette "Storurdi", som lär vara precis vad namnet
säger.

Efter Skogadalsböen valde jag en tidigare oprövad variant mot
Olavsbu, genom Skogadalen, och över ett högt pass rakt ned
mot Raudalsvatnet. Detta är den vanligaste vägen, men jag har tidigare
valt två omvägar. Det är ingen ringa mängd vatten man korsar
högst upp i dalen! Läger vid Raudalsvatnet. Vidare mot Olavsbu,
bild på
http://www.mai.liu.se/~pehac, och över det knepigaste
pass jag gått i hela Skandiavien, norrut. Här är T-stigen fel dragen,
den borde ledas längre österut, ovanför de eviga snöfälten.
T-stigen var snöfri, men glatt och brant, jag fick sätta mig
och söka stöd med fötterna i en liten skreva en gång för att komma vidare.

Tält i Gröndalen, inte lika vacker som på förra årets
tur (Jotunheimen runt, 10 dagar), därför att vädret var gråare.
Sista etappen mot Memurubu, över Memurutunga,
valde jag återigen en annan variant
än tidigare, i hopp att hitta läger någonstans utmed älven.
Den var grå och hade inga aptitliga sidoflöden, så det blev tyvärr
tält vid hytta, för 50 kroner, vill jag minnas.

Båt ut, jag erkänner.! Buss till Otta, tåg till Lillehammer,
där jag köpte sista biljetten på tåget hem från Oslo.

Nu har mina fyra senaste norska turer slutat i Jotunheimen. Det
blir nog något helt annat nästa sommar.

[ørjan]

Nedgången genom Hjelledalen mot Öytjörn var majestätisk;

detta är kanske den vackraste dalen i hela Jotunheimen.

Hjelledalen er eit veldig flott alternativ til/frå Bøen istadenfor grusvegen om Vetti for dei som skal til/frå Hjelle. Noko tyngre sjølvsagt, men du får så mykje meir att. Og utsikten frå Morkaskaret mot Morki, Stølsmaradalen og Hurrungane er fantastisk . Og Øytjørn er innihampen idyllisk. Og det går så alt for få her .

Elles er ikkje Storurdi å anbefale, uansett ærend

[Bjørja]

Nå det er vel bare bra