myrdal-krossbu, 11 dagar.

[marmotta]

Den planerade turen blev ngt helt annat än jag tänkt, och med rätt mycket repris av etapper från 2000-2003.

Det avgörande beslutet kom vid Fremre Hjelledalen - tanken på att gå ned genom skogen till 100-200

meters höjd, och sedan upp igen, blev plötsligt outhärdlig - bedömde sannolikheten för avbrott

(det här är psykologi) som rätt stor. Så jag tog österut genom Hjelledalen och Hjelledalssmoget (sten!)

till tältplats i Koldedalens mynning, där det faktiskt fanns en klar och fin liten bäck ett stycke från den dånande

älven. Gick samma sträcka motsatt håll 2003. Därpå över i Fleskedalen, jämte Leirungsdalen den kanske

vackraste i Jotunheimen. Den gjorde jag gärna om!

Sista dagen LÅNG, förbi Skogadalsbøen (hemsk stig efter Friken), och sen hela vägen till

Krossbu, där speciellt den första delen efter Storebrui var mycket vacker. Etappen har en ytterst

knepig

passage på bergshällen i en ravin, där ett utlagt rep bara är i vägen för den som kommer söderifrån.

Ett par kanonetapperr registrerades. Först den från Myrdal till Hallingskeid (ungefär), trots sista två km på Rallarvegen

(MYCKEN trafik). Sen vidare mot Geiterygghytta (tidigt på dagen ingen trafik på Rallarvegen, men man fick vända

bort blicken från de fula gallerierna på Bergensbanen). Underbart läger en bit fri Omnsvatnet.

Mellan Geiterygghytta och Steinbergsdalshytta hittade jag en dal som ingen går i, inga T-stigar,

läger där, nästa dag vidare mot Iungsdalshytta. Också fint. Höjdpunkten skulle jag säga var

intåget i Jotunheimen söderifrån (förbi Mannsbergvatnet), som också gav fint

läger vid Skredshaugbekken, precis där den störtar sig ned i Hjelledalen.

Men, gudars vad mycket sten - räcker för ett helt liv! Nog mindes jag att etappen förbi Bjordalsbu är

karg och steril på höjden, men att den var så grov hade jag förträngt. Rankebotnen fick

bli belöningen. Övergången genom Suleskardet är fin, men också stenigare än jag mindes,

dock slapp jag denna gång dimma.

Tyvärr hade jag valt olämpliga skor, aningen för mjuka i skaftet och aningen för tunn sula

vilket gjorde att stenarna kändes mer i både fötter och kropp än nödvändigt.

Noterade också att långa passager i grovt ur lätt leder till snedbelastning

av ryggen, har haft problem med den sen Tafjord 1999.

Problemet var inte precis packningens tyngd. Med mat för 12 dagar vägde säcken

17 kg, strax blev det en halv liter vatten och nedstoppade kläder (det var varmt,

ofta snarast hett!), så den verkliga startvikten var väl 18 kg,

vilket kanske inte är så mycket det heller. Fick mest känningar av

ryggen mot slutet när packningen var nere i 11-12 kg!!

Det blir väl bilder om ngra dagar, när jag kommit i ordning.