Pyreneerna IV

[il Camoscio]

(jag lade in detta igår men inlägget har avlägsnats av för mig obegriplig anledning)


Min vandring började i Villefranche den 15 juni. Den slutade
den 15 juli, i Lescun. På min första etapp
strök jag förbi Pyreneernas östligaste riktiga topp, Canigou.
På den sista strök jag förbi den kedja av kalkberg, i N-S riktning,
som för mig betecknar västra änden av de egentliga bergen i
Pyreneerna.


Jag vandrade alla 31 dagarna.

Turen kombinerade etapper på den teoretiska leden
HRP och den genomgående markerade leden GR11 (GR=gran recorrido)
som går från kust till kust,

Därmed uppfylldes en dröm som jag haft i nio år.

Jag sov 19 nätter i Spanien, 9 i Frankrike och 2 i Andorra.
Av 30 övernattningar var 18 fria, därav 17 i tält. Jag låg
på campingplats två nätter. I Espot bodde jag på hotell.
Övriga nio nätter sov jag i bemannade stugor eller gites d'etape.

Jag hade regn en förmiddag. Det var lite dimma två dagar, i början av
etappen. Åskan kom tidigt min första dag i Andorra, men då hade jag
installerat mig i en fri stuga. Man kan nog säga att av 31 dagar
hade åtminstone 28, lågt räknat, bra till strålande väder.

I början och i slutet var det hett. Märkligt nog hade jag
trots detta INGEN åska de 11 sista dagarna. Tillochmed morgnarna var
varma, och efter sista natten packade jag ned ett alldeles torrt tält.

Denna sista natt var vid sjön Ibon de Acherito i Spanien. Det var
också där jag sov min första natt i Pyreneerna 1995 - det var noga
planlagt.

Inte allt var vackert. På en etapp passerade jag skidstationen
Formigal och det hade jag stått ut med om den inte varit
under utbyggnad, vilket förryckte orientering och framtvingade en
del landsväg. För att inte tala om oljudet.

Jag hade hoppats på en bättre sträckning mellan
Andorra och Aigues Tortes än GR 11 (jag har gått HRP-varianten
också) men insåg att jag kanske inte skulle få maten att
räcka. Jag började med 8 matportioner, c:a 700 gram var,
men gick ned till ett tak på 5, men större. Mat man köper på sig
under turen SKRYMMER! Säcken vägde nog aldrig över 16 kg och sällan
över 15.

De lyckligaste etapperna var också de tuffaste. Nr 18 ledde från
sjöplatån Anglos till bäckplatån Llosas, med läger vid den branta
baksidan
av Aneto, Pyreneernas högsta topp. Snöfält, block, lös och brant
nedstigning och tekniska passager förbi två sjöar, men ständig
belöning genom vatten och utsikter. Jag tog det mycket lugnt,
eftersom jag ville ha exakt de båda utvalda lägren.

Nr 27 förde över det enda riktigt snöiga passet, Col de la Fache,
på vars branta spanska sida jag använde stegjärn. Läger i Circo de
Piedrafita, kanske den vackraste platsen i hela Pyreneerna.
Jag tog en omväg (HRP) jämfört med GR11, för att undvika det
mycket branta Piedrafitapasset. Efteråt fick jag veta att detta
pass var snöfritt, knepigt, men troligen lättare än Col de la Fache.
Vad gjorde det? Omvägen gick över den sagolikt vackra
Marcadaudalen.

Om jag återvänder till Pyreneerna en femte gång blir det
knappast en vandringsresa av detta slag, eftersom jag gjort tre
(tidigare två resor på 19 dagar). Det finns en hel del vid sidan
om vattendelaren som jag skulle vilja utforska.

il C