I somras cyklade jag 730 mil længs Norges kust. Hær ær rapporten!

[snøstorm]

Det började någon gång på åttiotalet. En längtan, dragning uppåt mot Nordnorge till ett hem jag aldrig sett. Alla program sågs, jag tittade på bilder och läste böcker. I slutet på tvåtusentalet gjordes flera försök att få ihop en resa med bil. Samtidigt hade tankarna länge funnits att skaffa långfärdscykel. Nu togs beslutet att göra ett soloförsök. Då skulle ingen annan än jag kunna orsaka att resan inte blir av. Det blev till slut en Hp Velotechnik Skorpion Fx. De mentala och fysiska förberedelserna började och resan måttades ut dag för dag. Efter några månaders planering 2009 var det tid att påbörja mitt projekt. Min resa skulle gå längs hela Norges kust, från Svinesund till Kirkenes. Allt som allt skulle nästan 200.000 kronor in. Dels för min privatekonomi, dels för investeringar i utrustning. Resan skulle stilla min längtan och jag ville kunna flytta till en plats som kändes rätt. Därför skulle jag vara fri som en fågel och säga upp mig från jobbet mitt i en pågående kris. Det krävdes stora ekonomiska marginaler. Budgeten och oberoendet löstes genom att magasinera mina ägodelar i en lokal samt att bo i tält. Under tiden byggdes min bil om till bobil, en Renault Kangoo express. Något att ha som nödbivack när det krisar samt ett lager för mat och saker.

Under sommaren 2009 cyklade jag 120 mil för att se om det var möjligt att cykla tio mil om dagen. Cykeln packades med utrustning för stillasittande och sömn i -5 grader. Det blev en fin tur till Halland, Lysekil, Kinekulle och tillbaka. Sista dagsetappen var 23 mil lång. De planerade dagsetapperna höjdes nu till 12 mil. Bilen var inte färdigbyggd. En del av den mentala träningen bestod av att bo i tält. Vintern var den hårdaste i mannaminne. Som mest bar jag på 32kg när jobbkläder, matlådor och full vinterpackning skulle ut till läger. Ibland med snö upp till midjan kämpade jag mig uppför den kuperade terrängen i -20 grader. Mitt mål var alltid okänt. Samma lägerplats fick bara användas en gång i veckan. Lägret revs varje natt förutom när utrustning skulle torkas. Någon natt fick klockan väcka mig halv tre på natten för att det skulle hinnas med att smälta snö, laga lunch och blåbärssoppa innan jobbet. Min energiförbrukning var enorm och matintaget kombinerades med löpning och simning för att lura min kropp att gå upp i vikt. På Vederydssjön hade jag en träningsslinga som var en dryg mil. Runt spåret gjordes åtta cirklar med slumpat avstånd. En sträcka var över två kilometer. Planen var att om en sträcka avslutades på udda minut skulle resan fortsätta ur spår. Vid jämn minut fick jag åka i spår. Pauser fick bara hållas vid en kontrollpunkt. För att göra det extra jobbigt åkte jag på natten. Några morgnar var det fyra nya spår bredvid varandra. Vatten på isen fick mina stighudar att frysa. Pulkan fick också skrapas med jämna mellanrum. Det krävdes diciplin för att inte knäcka kroppen. Dygnsvila hölls på isen.

Under vårens långhelger provade jag min ambition att cykla 12 mil per dag och på tre dagar cyklade jag 45 mil. Allt gick planenligt. Den stora resan på sommaren skulle ta fyrtiotre dagar. Formen kändes bra. Ingen regelbunden träning på cykeln genomfördes. Efter att ha oroat mig för en allt för skral budget nåddes målet en månad för sent. Efter att ha räknat en stund kom lyckan bubblande när femton års längtan gått i uppfyllelse. Nästa dag sa jag upp mig. Projektet skulle börja på Svinesundsbron klockan 12:00, måndagen den första Juni. Fredagen innan slutade jag på jobbet. Sista förberedelserna. Nyservad cykel lyftes upp på gräsmattan utanför min lagerlokal och på med de färdigpackade cykelväskorna. Jag ville bara skrika till världen att jag är på väg. En drygt 40 mil lång transportträcka från Skillingaryd till Svinesundsbron påbörjades. En allt för tight tidsplan medförde att projektstart missades med fem minuter. Det var egentligen en petitess men retsamt när man förberett ett projekt i två år. En bild bloggades till min familj. Nu var jag på väg! 260mil. Bara det dryga dubbla mot vad som avverkades sommaren innan. Det här kommer gå lätt!

Södra Norge sänkte mig nästan. En tät bebyggelse och berg gjorde att dagsetapperna ibland blev bortåt 18 mil innan en legal tältplats hittades. Smärta i vänster knä började byggas upp och några extrema uppförsbackar i Oslo- Drammenområdet tog nästan knäcken på mig. En natt sov jag bakom en bropelare till E-18 och marken skakade av den tunga trafiken. En svart huggorm gjorde mig sällskap under stenarna vid tältabsiden. Cykeln kedjeledarhjul var slitna och nya oringar fick beställas. Med mig på vägde ekipaget mellan 120 och 130kg. Cykellederna var dragna på hårda, kuperade småvägar. Några dagar senare när vatten skulle hämtas till morgongröten plaskade plötsligt något i vattnet. En bäver! Den simmade runt i cirklar bara några meter från mig och jag lät myggen äta. Myrorna började komma ganska långt upp på mina ben och efter något som kändes som en evighet blev jag observerad. Morgonen fortsatte därefter som vanligt. På en bergsväg rann ett litet vattenfall ner under vägen. Där fanns en kista med ljummet, kristallklart vatten. Ett härligt tillfälle att tvätta kläder, sadeln och mig själv. För att spara tid torkades mina kläder i en nätficka på sidan av cykelväskorna. Med jämna mellanrum vändes kläderna och veks på olika sätt. Snart var allt torrt nog att ta på sig. Under någon dag var man såpass fräsch att folk inte gjorde allt för stora omvägar i matbutiken. Nu var jag framme hos en vän i Stathelle. Under en middag kom min resa upp som samtalsämne och någon frågade: ”260mil? Jag trodde Norge var länge än så fågelvägen.” Jag var helt säker och intygade att resan var väl förberedd men höll dock med om att det var en aning egendomligt. Efter ett par nätter kändes knät bättre och resan fortsatte efter montering av reservdelar som min suveräna leverantör skickat. Snart hamnade jag i lag med en Belgare som också cyklade liggande. Hans frambromsok hade smält ihop i de branta backarna och var feljusterat. Efter att ha glatt honom med min momentnyckel och åtdragningstabell till bromsoket cyklade vi vidare. I nedförsbackarna var jag imponerad över att hans cykel kom upp i 12km/h mer än min som bara kom upp i sjuttio. Han skulle till Nordkapp och tyckte att mitt planerade kilometerantal var orealistiskt. Glad i hågen cyklade jag vidare. Vi hade båda tuffa mål och en dag var jag starkare än honom. Vi delade på oss och önskade varandra lycka till. Min resa fortsatte sju mil till mot Stavanger. Planen var att hinna med kvällsfärjan klockan tio. Efter att ha irrat runt på samma slinga fram och tillbaka i Stavanger i tre timmar lyckades jag ta mig fram till färjeläget. Klockan var nu ett på natten och dagsetappen blev nästan tjugo mil. Terrängen söder om Stavanger är dock väldigt flack och naturen bjöd på medvind. Nästa dag hade vinden vänt och hade jag inte liggcyklat skulle det varit hårt med styv kuling snett framifrån. På bron i Haugesund var det förmodligen storm. Min vänsterhand var krokad runt broräcket och hindrade att mitt ekipage skulle blåsa omkull i byarna. En man jag mötte gick över bron och höll krampaktigt i sin cykel som ibland tappade markkontakt i den starka vinden. 10 mil senare var det dags för vilodag. Två nätter spenderades på ön Bömlo där ett fint läger byggdes. Drivved höll uppe solpanelen i optimal vinkel. Resans enda fiskade måltid avnjöts.

I Rutledal, norr om Bergen, fick jag min andra riktiga naturupplevelse. Bergskammen låg som en sfinx i horisonten och fjordens vatten var färgat turkost. Medan jag lagade mat fiskade en utter glatt, bara några meter bort, ovetandes om min närvaro . De här dagarna laddade jag för de kommande bergspassen i Geirangerområdet. Fjällen tornade och isblått vatten forsade i dalarna. Den första stigningen var nästan sjuhundra meter, sedan ner till havsnivå, följt av dryga höjdkilometern i Strynefjell. Två äldre herrar i en skåpbil gjorde hatten av när de mötte mig. Vägen försvann som in i ett dimland upp i molnen. På kvällen började det vräka ner snö. Mitt försök att genomföra en intervju med SR P3 misslyckades på grund av att telefonen dog i hypotermi. På morgonen blev jag ofrivilligt fotograferad av en turist. Man fick vänja sig vid det. Ett spektakulärt ekipage drar uppmärksamheten till sig och knappt någon frågade om lov att plåta. Efter en tältnatt fortsatte resan längs en blöt och kall grusväg. Vid alpinbacken önskade en snowboardåkare mig en god tur över fjället. Resans enda punktering tvingade mig att stanna med jämna mellanrum för att pumpa. Det var inte läge att reparera i det krävande vädret. Min kropp levererade på Digestivekex och nötter øver Geiranger. Vid det här laget hade skinnet på mina knän nötts upp på grund av friktionen mot mina blöta byxor. Efter några dagar blev det så plågsamt att det var svårt att böja knäna efter en paus. När man hade cyklat ett tag domnade skinnet bort och det kändes bättre. Det hela löstes genom att fästa gasbinda på knäna och det var en befrielse. När man har kämpat sig över passen glömmer man snabbt bort två mil uppförsbacke. Nu var det full koncentration som gällde nerför Trollstigen. Efter varje nedförsbacke som bjöd på hysterisk glädje hade jag ont i magmusklerna av att ha pressat ner innerhjulet. Höger fram låste ofta upp eftersom det nästan alltid är hårdare kurvtagning i högerkurvor. I alla fall när man inte kan nyttja hela vägens bredd på grund av annan trafik. Vid det här laget hade jag varit täckt av en och en halv centimeter snöslask i två dagar. Det var mer än vad Gore-tex kan förmå och mina kläder var genomblöta. Min uppskattning var att det skulle krävas tre blöta och kalla nätter för att torka allt i tältet. Resans enda stugnatt var därför ett faktum. Sista kilometrarna var jag låg på energi och det började bli svårt att hålla uppe värmen. Till slut var där en stugby med ledig stuga. Utan att tveka vändes skylten från "ledig" till "upptagen." När jag hängde upp min Haglövs Barrier efter att ha vridit och skakat ur så mycket jag kunde droppade det snabbt från jackans midja. Solpanelen riggades rakt mot solen för att försöka väcka min telefon men den var till synes död. Efter matlagning och utrustningsvård blev det lite tid över till några timmars sömn. Nästa morgon var jag på vägen igen efter att ha reparerat punkteringen. Tyvärr var det låga moln under hela den här perioden och Geiranger blev mest ett minne av pumpande uppförsbackar, snö och mental fokus. En lite för hög lägstaväxel på min cykel gjorde att kroppen blev tröttare än nödvändigt. I en fyra timmar lång stigning räknade jag ut 15.000 knäböj per ben och blev imponerad över kvaliteten på mina regnbyxor.

Nu började motståndet. Efter att ha njutit av landskapet längs Atlanterhavsveien tvingade en nerlagd färjerutt mig att välja mellan två dagars omväg eller att lifta genom Atlanterhavstunellen. Det visade sig att alternativ två var genomförbart. Efter ett samtal med en chaufför i en skåpbil hade jag en garanterad transport om två timmar då han var på väg åt andra hållet. Väl norr om Kristiansund var motivationen inte på topp. Landskapet var ganska enformigt. Dessutom började jag närma mig 200 mil. Något var fel med min färdplan. Det kändes som att jag tagit mig vatten över huvudet. Ordentligt med vatten. Mentalt var nu resan dubbelt så lång än planerat. I ett par dagar var oron stor att lägga ner projektet. Efter att ha sovit på saken, tittat på kartan och räknat med min nyinköpta mobiltelefon kom jag fram till att 43 dagar gånger 12 mil är 516mil. Alltså hade jag aldrig räknat ut det totala antalet kilometer utan bara hur många dagsetapper det var. Det tidigare antalet mil var något som fanns i bakhuvudet, en siffra från ett nedlagt projekt. Genast kändes saker och ting bättre. Projektet var några dagar bakom plan men vägen över fjällområdena hade varit tuff. Nu var det slut på hårda fjällvägar. Mitt mål var nu att försöka cykla 14 mil per dag. En lång observation av tumlare i Trondheimsfjorden gjorde mig glad.

Efter att ha trälat på ganska tråkiga vägar i en vecka öppnade sig plötsligt landskapet. Riksväg 17 bjöd på något som skulle bli resans höjdpunkt. Sträckan räknas som världens vackraste kuststräcka och det är nog ingen stor överdrift. Efter en stund hade man även vant sig med de tre kilometer långa tunnlarna. Man sög in det vackra landskapet dag efter dag. En vilodag kunde förläggas på en gratiscamping. Min mat började ta slut. På morgonen simmade något runt i kastrullen innan havregrynen skulle i. Tydligen var vattnet inte rent. Mitt vattenfilter kom därför väl till pass. Många gånger tidigare under resan var det inga beläggningar på filtret efter att ha pumpat upp sju liter kristallklart vatten! En höjdpunkt var Grönvik kystfort som byggdes upp av Hitler under andra världskriget. Kontrollbunkern bjöd på en avskärmad panoramautsikt genom den breda springan som utgjorde utkiken. Trots den pressade situationen kan man tänka sig att Tyskarna inte kunde låta bli att hänföras av det vackra landskapet, det glittrande havet och bergen. På färjan träffade jag snart ett par från Tyskland. Vi njöt gemensamt av utsikten tills min dagsetapp gjorde att de satte läger. Nu klarnade det för mig varför det var så tomt på cykelturister i Geiranger. De flesta hade gett upp i kylan och tagit bussen till Trondheim. En liten stolthet växte upp inombords när man faktiskt hade stått ut i vädret. Bra val av utrustning var också en nödvändig faktor. Efter några färjor och många mil var jag framme i Fauske. En motorcyklist sa vid Atlanterhavsveien att när du har passerat Bodö kan du börja tänka att du börjar närma dig. Nu var jag förbi. Kanske kommer jag ro hem projektet i alla fall? Här började åter en ganska trälig sträcka mot Narvik och Lofoten med ännu fler långa tunnlar. Den som kändes värst på hela resan var bara 700m lång men i 8% motlut. En höjdpunkt var en väg runt en tunnel som var dragen i magnifik fjällterräng. På många ställen fanns dessa avsnitt kvar. De bjuder ofta på tysta, ostörda lägerplatser och på ett ställe en naturlig dusch med varmvatten. Hur mycket jag än ville skulle dagsetappen fullfyllas så det blev senare tvättlapp i en iskall fjällbäck istället. En sväng ut på Lofoten, sedan vidare längs Vesterålen och Andenes. Träffade två Svenskar och Ron Mc Gerity på vägen. I Andenes såg jag åter utter och på Färjan till Senja såg vi ett antal valar. Senja är en ö som är ett Norge i miniatyr. Höga pass och kuperad terräng samt de mest egendomliga tunnlar jag sett. De svänger åt vänster och höger, går upp och ner innan man kommer ut på andra sidan. Trevligare att cykla igenom än ett tre kilometer långt, spikrakt monster. Snart, med Lyngsalperna i bakgrunden, satt jag på resans sista färja. En lite vemodig känsla kom över mig, som alltid när ett projekt är nära slutet. Sista kartbladet över Norge vändes och kanske var det bara tre dagar kvar att cykla.

Finnmark bjöd på en varierad natur med renar ända ner till havet. Det kändes en aning ovant att se dem ligga där på strandkanten och med tanke på den betydligt mindre närvaron av insekter kunde man förstå att de kanske kände sig lite mer tillfreds. Det var fortfarande ganska tidigt på säsongen och deras horn hade fortfarande inte blivit hårda. En ren fastnade i en björk när den skulle springa iväg från mig. Det verkade som att den till slut kom på att det var likadant förra året. Den hasade sig sedan till skogs, släpande på mage för att få de stora hornen under vegetationen. De sista höglandsområdena var vackra men mentalt krävande. Man såg mil efter mil av väg som skulle avverkas. Här, i en jock tvättade jag av mig i iskallt vatten. Min hud var röd av kylan och värmdes snart upp av morgonsolen. Min motivation att ta mig ända till Kirkenes avtog med landskapets förändring. Väl framme var det bara att konstatera att jag lyckats med mitt projekt. Resan tog 44 dagar i anspråk. En stilla fundering och jag konstaterade att det är maximalt 230 mil hem. Nu hade jag cyklat drygt det dubbla så beslutet togs att cykla tillbaka till Småland. Några varv i Kirkenes. Utbudet verkade bestå av pornografi. En stor mängd kvinnor cirkulerade också i samhället. En känsla av att de mest var där för sjömännens skull väcktes. Det låg Ryska, rostiga fiskebåtar vid kajen och en stor mängd utrustning för yrkesflottan. Sedan bar resan av söderut, mot Finska Lappland och hem. Vid det här laget låg min kondition på en nivå som gjorde att kroppen hade glömt uppförsbackarna på tre andetag och cykeln hade blivit ordentligt sliten i drivlinan av över 500 mils trampande. Väl hemma var allt fluff borta och vikten hamnade på 68 kg. Sju kilo mindre än när jag började.

Videos från resan:

En och annan tunnel var snabb. Här på E6 norr om Fauske:

Efter att ha passerat Troms kändes det att man var långt norrut. Landskapet hade förändrats men var fortfarande väldigt kuperat. Långa nerförsbackar avlöstes av lika långa nedförlöpor:http://www.youtube.com/watch?v=IfH0bMDYhMM

I Finnmark nyttjades midnattssolen. Det var mindre trafik och behagligare temperatur. Tältet ställdes för att få skugga en bra bit in på dagen. Man slapp de kalla morgnarna och tvätten han torka i solen. Det var fantastiskt sommarväder. Här cyklar jag rakt österut, mitt på natten:

Presenterar här all utrustning som jag fått stor användning för samt en del som kan vara kul att ha med:

Haglövs tunna fingerhandskar.

Hestra vattentäta överdragsvantar.

Mössa.

Mössa, öppningsbar.

Cykelglasögon.

Tröja i ullfrotté.

Tröja, byxa i melinoull.

Fjällräven Pak 5 byxa, 2st.

Skjorta 2st.

Haglövs Barrier jacka.

Haglövs Lim Hood jacka.

Arcteryx regnbyxor med hellånga dragkedjor.

Aclima kalsonger 2st.

Resehandduk.

Vattenfilter, Msr water works, stort.

MSR 10 liter heavy duty vattensäck.

Trangia mellanstort kök med en kastrull .samt hemmagjord plastbytta.

Trangia bränsleflaska, 0.3 liter.

Ullstrumpor.

Shimano SPD vintersko.

Damasker till vintersko.

Haglövs sovsäck, syntet, noll grader.

Thermarest ridge rest liggunderlag.

Hemmagjords bergkilar i hickory för tältet.

Verktyg, hylsor, momentnyckel, åtdragningstabell, Leatherman kniv, nål, tråd, tyg, strips, silvertejp, olja, trasor, cykelvård, ett däck, en slang, lagningslappar (Gore-tex, slang och till cykelväskorna), solution.

Ortlieb front & back roller plus med extraväskor fram.

Ortlieb 20 liter torrsäck.

Solpanel, kompletterades i Namsos med blybatteri, 1.2 Ah. Laddade mobilen direkt med 12V billaddare utan sol.

Mobiltelefon.

Plastsked köpt på Ica. Håller i kyla.

Fiskeutrustning.

Petsl fällkniv.

Vaude hogan ultralight tält.

Extra storm/ tvättlina, 20 meter+ klädnypor.

2st hemmagjorda nätfickor.

4st karbiner (Naturkompaniet).

1kg sojaproteinkuddar (vegetarian).

Vitaminer och kosttillskott.

Hudsalva, serat, första hjälpen. Serat användes även till att smörja dragkedjorna på jacka och byxor.

[Dag G - Evje]

En imponerende tur Snøstorm.

Lang rapport, men så var det pinadø en lang tur også...

[Phaser]

Kjempefin turrapport. Det var fin lesning. Dette virker som en kjempefin men slitsom tur det står respekt av.

Takk for at du delte denne med oss

[aleks]

Sinnsykt imponerende. Må ha vært en fantastisk tur.

[Bogge]

Takk for en utrolig spennende turrapport Snøstorm, jeg er veldig imponert over denne ekspedisjonen!

At dette var er fysisk utfordring er det vel liten tvil om, men må legge til at jeg er vel så imponert over den psykiske siden ved å gjennomføre dette prosjektet. Å finne krefter til å fortsette turen etter at du fant ut at du hadde bommet kraftig på dine beregninger vedr. turens lengde vitner om stålvilje til å fullføre!

Gratulerer med vel gjennomført prosjekt, og takk for en flott og detaljert turbeskrivelse

[snøstorm]

Det var en og annen jeg snakket med. De aller fleste kønner ikke att den største utfodringen ær den psykiske.