Dovre: Oppdal-Bjorli

[il Camoscio]

Här är mina 8 etapper i Dovrefjell

23/7: 6km utmed E4 Oppdal-Risan (ingen lift så tidigt på dagen!)
därpå huvudsakligen orösat till
Pershöe, nära Dindalen. Inte helt trivialt att
hitta rätt där leden lämnar älven, med två obetydliga
höjder som huvudsakliga orienteringspunkter.
Något enformig etapp. Hopplöst att hitta ledens början
under trädgränsen, men efter ett tag upptäckte jag *vägar*
som inte fanns med på kartan.

24/7: T-leden mot Loennechenbua, men valde läger vid Urdvatnet
söder om bua. Mycket fina tältplatser.

25/7: Mot Åmotsdalshytta över bl a Urdvassbekken (MYCKET bred
stengång), in i Snöhettamassivet, utmed Langvatnet och
till läger vid älven strax norr om Lesjöen. Ljuvligt område.
Hagelskurar när jag slog läger - plötsligt inte SÅ noga
med hygienen.

26/7: Kanonetapp mot Grövudalen, med läger vid stigskiljet
Raudbergshytta-Aursjöhytta, 200 höjdmeter ovanför dalen.
Brant snöfält som måste kringgås och mycket akrobatisk
blockterräng utmed den sista sjön efter detta snöfält.

27/7: Mot Raudbergshytta där jag efter en dl tvekan valde att
gå söderut igen, genom Håkodalen till Håkodalstela med
både vackra och mindre vackra utsikter.

28/7: Förbi Aursjöhytta mot Miutjönnin. Aursjöhytta förskräcklig
plats, krafledningar, väg med tung trafik av lastbilar
och arbetsfordon.

29/7, 30/7: Miutjönnin-Gravdalen-Bjorli. Se inlägg om Reinheimen

1997 gjorde jag min förra Dovretur. Den gav mig spektakulärt
vackra etapper (i spektakulärt vackert väder)
genom Stroplsjödalen och Skirådalen
men också trist vägvandring mellan Vangshaugen
och Jenstadjuvet; vidare passerade jag Snöheim som
väl hör till det fulaste i Dovre.
Inget av detta kom med på årets tur som jag dock tyckte hade
en överlägsen komposition och fördelen av tält alla nätter.

En lustig iakttagelse, om det beror på genomsnittshöjden, eller
på speciella vattenförhållanden: under 8 dagar gick jag
över en dammur och endast två broar (den ena onödig), men
icke en enda bro över trädgränsen och icke ett enda egentligt
vad (dvs. alla bäckar på den höjden kunde stengås)
I vilket annat område kan man uppleva detta?

il C.

[barre]

Tack för rapporten, Dovre har blivit ett område som lockar mig mer och mer, och den här reserapporten minskar inte lusten direkt. Låter som något jag vill se. Men jag har nog en tanke om att gå helt ut till kusten istället för att som du dra neråt Tafjordfjella. Får väl se vad det blir!

Apropå andra turer som säkert skulle vara fina att gå och som jag funderar över, är turer i Stölsheimen (att t ex gå från Finse, via Ulvik och Voss, och sedan nordväst upp till Sognefjorden), eller Sunnfjord. Men i det sistnämnda området verkar det inte finnas så mycket stigar, tyvärr...

[il Camoscio]

Tack för rapporten, Dovre har blivit ett område som lockar mig mer och mer, och den här reserapporten minskar inte lusten direkt. Låter som något jag vill se. Men jag har nog en tanke om att gå helt ut till kusten istället för att som du dra neråt Tafjordfjella. Får väl se vad det blir!

Apropå andra turer som säkert skulle vara fina att gå och som jag funderar över, är turer i Stölsheimen (att t ex gå från Finse, via Ulvik och Voss, och sedan nordväst upp till Sognefjorden), eller Sunnfjord. Men i det sistnämnda området verkar det inte finnas så mycket stigar, tyvärr...

Det alternativet funderade jag på inför min första tur i Dovre, 1997.

Då skulle man väl korsa Eikesvatnet med båt, 22 meter över havet,

vilket inte lockade mig.

Men det är säkert MYCKET vackert där,

och dramatiskt med en relativhöjd du inte finner någon annastans

i Norge.

Annars har jag funderat på

hur det vore att gå in i Dovre från nordväst.

Frånvaro av stigar är inget problem om du går högt, men då

är det desto svårare med läger. Annars undrar jag om inte

du skulle finna den andra turen lite tam, vad vet jag. Jag är dubbelt

så gammal som du, just idag, faktiskt.

Tänk att du i 30 år

framåt kan göra minst lika anspråksfulla turer som jag gjorde senast!

il C.

[Gjest Anonymous]

Tänk att du i 30 år

framåt kan göra minst lika anspråksfulla turer som jag gjorde senast!

Jo, men själv då? Du har väl inte tänkt att ställa vandringsskorna på hyllan än på ett bra tag, kan jag tänka mig?!

Men det är lite roligt att du är nästan exakt dubbelt så gammal som jag, jag fyllde 30 i tisdags!

Grattis i efterskott förresten!

Jag tror inte att jag skulle tycka att turen genom Stölsheimen är för tam, det är visserligen inte (så vitt jag förstått) så speciellt spetsiga toppar där, men det är ganska stora höjdskillnader mellan dalbotten och topparna. Mycket utsikt om man kommer upp en bit i höjden, tror jag.

Och om man istället tar en sväng norr om Sognefjorden (sunnfjord och ålfotbreen, som det kallas), så tror jag inte att man blir alltför besviken på dramatiken. Breheimen som väl är ganska alpint ligger ju strax österut, och man kan genom en del trixande vandra ända upp till Sunnmöre! (Om man går t ex först från någonstans vid Sognefjorden, via Förde, sandane, över/runt Innvikfjorden, och sedan upp till exempelvis Slogen!)

Det vore något!

På den turen skulle jag iofs bli tvungen att gå kanske en fjärdedel av turen på landsväg... alternativt gå orösat. Visst skulle jag kunna gå utanför lederna och finna min egen stig, jag är hyfsad med kartan (går mycket omkring i Kolmårdsskogarna!), men det kan vara så grymt jobbigt att fastna i enorma fält med vide och dvärgbjörk tycker jag! Och med de höjdskillnader som finns på vestlandet, dessutom! Visst, lite utmaning vill man kanske ha, men en gammal grusväg som för genom fjället kan vara skön att gå på istället. Åtminstone ibland.

Sedan är det som du säger, bara man kommer upp på det verkliga kalfjället så går det lätt att gå, men det är inte så ofta man gör det under den turen är jag rädd.

Jag tycker det verkar, när jag läser dina inlägg, som att vi har lite olika preferenser för våra turer. Du verkar vilja ha det vilda, ensamma vandringslivet i högre utsträckning än jag. Själv passerar jag gärna en by eller några stugor under en vandring. Att tälta någonstans på en höjd och se hur fönstren lyser så inbjudande och hemtrevligt på små, små hus nere i dalen på kvällen tycker jag kan kännas helt fantastiskt. Man är oftast ändå väldigt ensam på vandringarna, så jag tycker det kan kännas som en liten snuttefilt att ha civilisationen ganska nära ibland!

Oj, det blev ett långt inlägg, detta... Det är lätt att sväva iväg när man talar om något som ligger en varmt om hjärtat!

[barre]

Och det var ju förstås jag som skrev det inlägget! /Johan

[il Camoscio]

Jag har vandrat i Norge sedan 1994. Skälet den gången, sent i augusti,

var att jag ville vara bland berg en viss speciell dag men att det med

tanke på jobbet var för långt att åka till Italien:

http://www.mai.liu.se/~pehac/jotun.html

Eftersom man i Alperna ofta har långa upp- och nedstigningar under trädgränsen, och en del väg, ville jag att den turen skulle vara tvärtom.

Jag skulle ALDRIG ens korsa en väg. Nå, det gjorde jag förstås

vid Gjendesheim, men vid Leivassbu lyckades jag visst

hoppa jämotta över.

Om någon tittar på mina bilder från min senaste tur i Alperna (21 dagar)

och den i Norge (13 dagar) kommer han säkert att anmärka

hur mycket häfttigare Alperna verkar, mer dramatiska utsikter,

högre berg,, djupare grönska, starkare ljus och mera färgstark flora.

T ex rhododendron, sprakande röd i stora mängder, gör en enorm

skillnad. Men det är ju för att bilderna bara visar höjdpunkter.

Till den totala bilden hör

att det är en hel del transport och krockar med civilisationen söderut,

vilket jag kompenserar genom att göra turerna extra långa.

Därför söker jag något annat i fjällen. På min första tur i Dovre, 1997,

fick jag förbereda mig moraliskt på kjerrevegen och den djupa nedstigningen

i Jenstadjuvet mellan Vangshaugen och Loennechenbua; jag

fick hela tiden intala mig att det antagligen skulle bli vackert

igen efter Jenstad. Och så var det ju (och förresten är

Jenstadjuvet en märklig plats med krockande älvar och

mycket höga vattenfall).

Men denna gång ville jag ha en bättre komposition, så har anspråken

stegrats med åren. Dessutom ville jag ha alla nätter i tält.

Under de 8 dagarna i Dovre gick jag på (otrafikerad) väg från

Drivdalen upp på fjället. Sen såg jag ingen väg,

bortsett från en liten snutt grusväg, förrän i Bjorli.

Under trädgränsen var jag alldeles i början, alldeles i slutet

och ett stycke genom Grövudalen. Ja, strax under, de sista dagarna

också.

Sådana proportioner skulle

jag aldrig få i Italien. Det är fjällens egenvärde och

som du har märkt av en del andra diskussioner finns många som

är blinda för den kontinuerliga

och långsamt skiftande naturupplevelsen; den är bara "kjedelig".

Å andra sidan är orösat och obanat inget egenvärde för mig. Det kan ju

vara hur tråkigt som helst! Jag hade en gång funderingar på den inre

färdvägen i Padjelanta, mellan Varvekdalen och Padjelantaleden, men

Grundstens beskrivning talar om manshöga videsnår. Är

det något att ha?

På årets tur började jag på avmarkerad led för att den var naturlig

att börja med. Jag valde en omarkerad (men rösad) omväg

till Bjorli, bättre start än Lesjaskog för nästa etapp, och

samtidigt en omväg för att slippa anläggningsvägen.

Från Bjorli till Torsbu var orösat enda möjligheten, men med alla dessa

sjöar inget problem alls att orientera. Knappt att komnpassen

behövdes.

Civilisationen är man aldrig långt irån i Sydnorge. Det mest cifviliserade

i Dovre var väl Aursjöhytta och Gammelsetra i Grövudalen.

I Grövudalen fyllde jag på förrådet

med lite bröd, smör och ost. Säterbruket har anor och hör till.

Åldern? Jag tar ett år i sänder. Jag har i Alperna

mött ynglingar på 65, 66

som vandrade långt och anspråksfullt

av hjärtans lust, fast inte med tält som jag.

il C.