il Camoscio

Saltfjellet är det enda område norr om Polcirkeln som jag besökt., 1998. Det blev 14 dagar väst och öst om E6, men även en bit in i Sverige. Ingen av mina sydnorska turer har varit längre än 13 dagar. Fylkesadministrasjonen i Bodö har gett ut en bok om vandring i Nordland, vet ej om den går att få tag i längre. Man kan väl ringa dem (t ex Elin Andreassen), BOT, eller bokhandeln i Bodö (vars namn jag just nu glömt). Det finns också en broschyr om Nordlandsruta, och man undrar hur långt den kan gås ty jag ser INGA provianteringsmöjligheter alls. På min tur kunde jag proviantera på Graddis i Norge , och på Mavas i Sverige, men det senare ska man inte räkna med, int epå sommaren iaf. Turen var inte problemfri, som framgår av http://www.huthyfs.com/salten.html

Överdrifter klargör ingenting. Man kunde se på ett liknande fenomen, spångning. I Sverige spångas det mycket där marken är sumpig, t ex på många håll i Sylarna. Det är verkligen styggt att se, dessuotm är plankorna väldigt hala i regn. Det är dock inte för vandrarnas utan för naturens skull (indirekt alltså ändå för turisterna!) som man gör så. 1998 gick jag över från Storengdalen till Rykkjedalen (i Sulitjelmafjellene) och förbi Trygvebu. Överallt där det var det minsta sumpigt vidgade sig stigen, slitaget bredde ut sig. Vad som är att föredra vill jag inte säga, min poäng är att avvägngnen int eär på något sätt självklar. "Uorganisert ferdsel er råstygt sett fra hyttevinduet" Visst är det så, men det kan ju vara koncentrationen av bekväm turism till ett fåtal stråk som gör att man med obetydlig ansträngning kan hitta sådana oaser i Jotunheimen som Fleskedalen, Hjelledale, etappen från Visdalen mot Memurutung, den från Torfinsbu till Höystakkadalen osv. il C.

Medhåll. I det hänseendet är norska fjällen fullkomligt överlägsna de svenska. Än så länge il C

Jag har på fem besök i Jotunheimen - varav två turer enbart där - helt lyckats undvika Besseggen. Det kan rentav vara en poäng: http://www.mai.liu.se/~pehac/vandring/ensamhet.html sista delen. Jag rycker på axlarna åt både wire och sten. Menj ag erkänner att jag tagit båten ett par gånger, från Gjendebu eller Memurubu till Gjendesheim. il C.

Tack. Den är nu beställd. Årdal har jag, en stor del av det här området syms av teckenförklaringarna! Jag börjar se en möjlig tur som skulle ge mig västligaste Skarvheimen, korsa Utladalen, runda Hurrungane in mot Breheimen, sen vidare på nya varianter, kanske till Bismo/Skjåk. Eventuellt kunde jag starta med att runda Hardangerjökulen. il C.

Ja, det ser intressant ut. Jag behöver statskartet, bladet närmast väster om Hurrungane. Har lite svårt att tyda beteckningen på översikten i Til Fots. Fyra arabiska siffror och en romers, samt kartans namn - någon som kan ge de uppgifterna? il C.

Tack, det blev många tips på en gång. Nu hittar jag inte Fortun på kartan, men det intressanta, med tanke på att jag vill få in västra delen av Skarvheimen någon gång, är om det går att komma in i Berdalen från sydost, via ex.vis vetlle Frostdalen. Sen vore det ju spännande att runda Hurrungane på ett eller annat vis, men Skagastölsbandet ser högt ut - är det inte en glaciär i vägen? I Breheimen har jag varit en gång, 2001, gick från Nysaetri till Sognefjellshytta och vidare in i Jotunheimen. Vilt och vackert, bortsett från första etappen. Den variant du föreslår skulle väl gå ut genom Lundadalen. Men det är alltså de södra delarna som jag inte alls känner till. il C.

Det sista ska jag kolla. Jag har, vad jag kan minnas, endast gått markerade stigar i Jotun. Kollade också Gravdalen i Hurrungane på kartan. De många tillflödena till älven får mig att undra om terrängen är sumpig Borde faktiskt gå att vika västerut över Gravdalsbandet och runda massivet, eller gå över landsvägen in i Breheimen. Dess södra delar känner jag inte, om de nu är något att ha. il C.

Jag blev uppmärksam på det här med branta stränder i Dovrefjell i somras. Jag har glömt dalens namn, men där var en sjö vars västsida hade brant men rätt mjuk snö - ett felsteg skulle ha gett mig vatten över huvudet. Östsidan var flack men frusen och jag fick kämpa med stavarna för att hålla mig kvar. Ett felsteg hade gett mig vatten till midjan. Där hade stegjärn hjälpt. Jag har aldrig alpina hjälpmedel i fjällen! Isyxa har jag f ö aldrig övat eller använt. Jag har inte reflexerna. Hm, Gravdalen är väl den mellan Leirvassbu och Utladalen. Den har jag väl fått med mig tre gånger allra minst. Skäms av en anläggningsväg. De andra uppfattar jag som återvändsgränder. Jag är ju ren vandrare, vill gå långt, från A till B. Det finns många fina dalar i Jotunheimen, alla med sin egen karaktär. Jag håller kanske Hjelldalen och Fleskedalen främst. I den senare har jag tältat två gånger. Första gången var det på en etapp under vilken jag inte såg en enda människa. I Jotunheimen! il C.

Det kan du avfärda som en fånig skröna. Däremot finns alltså en hel del "raststugor" i svenska fjällen, ofta halvvägs mellan två stugor i de mer stugtäta områdena. Det finns sittplats i stort sett, ofta nödtelefon. Ofta finns också en gästbok, vilket kan vara praktiskt - förbipasserande vandrare kan ha efterlämnat värdefull information om framkomlighet, raserade broar, osv. Jag har själv en enda gång besökt en sådan raststuga och plitat ned vad jag tyckte andra borde veta, vid Jurun. Jag vet inte hur vanligt det är med dödsfall i svenska fjällen - det är ju en hel del olyckor i Sarek, som är helt utan tillrättaläggning (utom enstaka broar), men mitt intryck av olika berättelser är att de flesta offren är utlänningar. De är ICKE avsedda för övernattning. il C.

Det är väl nästan den enda dalen i Jotunheimen som jag inte besökt - en del säger att den ska vara vild och vacker, andra att den är fasansfull att ta sig igenom. Jag har studerat den på kartan. Man passerar tre sjöar och den östligaste av dem verkar ha rätt branta stränder. Med kvardröjande snö kan sådant vara riktigt besvärligt. I västra änden är en lång passage genom skogen ned mot Vetti och Ingjerdbu. Utan stig skulle jag nog aldrig göra sådant - jag har varit med om tillräckligt hemsak passager när jag hamnat i svår skogsterräng av misstag. Däremot verkar det ju inte helt omöjligt att ta sig vidare norrut mot Fleskedalen över höjden. Någon som har erfarenhet av denna dal? il C.

I Leirungsdalen verkar DNT OA/OO ha helt enkelt slagit omkull rösena. Många markeringar på fasta stenar är kvar, eller iaf synliga. I somras gick jag från Drivdalen upp mot Dovre (det är KNT:S område) och där tog det en bra dstund innan jag förstod att det faktiskt var en nedlagd DNT-stig, så lite markeringar var det kvar. Däremot, i Tafjordfjella (ÅST), går två stigar från Torsvatnet mot Pyttbudalen; den östra är angiven som avmarkerad, men är hur markerad som helst, och skulle vara rätt svår att hitta i stenlabyrinten högst upp annars. Om detta sa man bara, att stigen inte underhålls, vilket tydligen är det enda myndigheterna bryr sig om. Stigen förbi Radiovatnet är förstås vackrare ... il C

DNT och dess medlemsföreningar har åtmisntone delvis att rätta sig efter myndigheterna. Att anlägga och markera en stig kräver tillstånd, precis som det krävs tillstånd för att bygga hus. Jag hoppas också att Börgefjell förblir omarkerat, och jag tror inte trafiken är så tät att den behöver styras. Att markera en led skulle nästan ofelbart förplikta till att anlägga broar också, vilket kan kosta en del. När det inte finns hytter som drar in pengar tror jag att DNT tvekar, faktiskt (jag tror inte heller att förslaget kommer från dem.) Annars störs jag inte så mycket av merkeringart och de leder jag följer i Norge är definitivt ensammare än ex.vis Sarek i Sverige, som ju är helt utan rösade leder. il C.

Jag har hört att det diskuterats att markera en led genom Börgefjell, och det (i så fall) av en enda anledning, nämligen att få bort vandrarna från större delen av området. Detta då kanske efter kontinentalt mönster (där det i nationalparkerna ofta är *förbjudet* att lämna de markerade lederna!) Myndigheterna har ju ålagt föreningarna att avmarkera vissa leder i Tafjord och Dovre, och syftet är väl där också att koncentrera vandrandet till ett fåtal leder - vilket förstås bara ökar min nyfikenhet på de nedlagda lederna. Särksklt omarkerade är de oftast inte, som jag redan nämnt. I Jotunheimen tog man bort markeringarna i Leirungsdalen som ändå nästan bara utlänningar (med tält) går i - men man behöll dem på nedgången till Svartdalen, av goda skäl. Nog ser man vart man ska, men inte så lätt hur. På andra ställen har jag varit med om att avbryta flera gånger på nedväg för att hitta lämpligare väg. Utöver Hardangervidda är det i Sydnorge Reinheimen (lättgånget och lättorienterat där jag varit) och västra delen av Skarvheimen (gissningsvis inte alls så lätt, p g a vattnen) som saknar T-leder. Men det tål att upprepas: offciella leder har ofta den verkan att förhindra ytterligare rösning; i Pyreneerna, t ex, är det kaotiskt med alla rösningar. il C.

Håller som bäst på att planera ett par, tre augustiturer (en att göra, ett par i reserv). TROLLHEIMEN - här är jag HELT beroende av att gå utanför lederna om jag det ska bli något och om jag ska minimera skogen. Här har jag nog fått tips så det räcker. SKARVHEIMEN (evt. efter ngra dagar på Hardangervidda). Har gjort två turer, men saknar de västligaste delarna. Kommer jag söderifårn är det naturligt att passera Hallingskeid. Här undrar jag mest över möjligheterna att ta en nordligare rutt än T-leden. Förbi Kongshelleren har jag redan gått två gånger (men, visst, både strax före och strax efter Iungsdalshytta är det sagolikt vackert). Hur är det att gå NORR om den stora sjön? Svårt med vatten, eller för högt för bra tältplatser? REINHEIMEN. Där gick jag ju två dagar förra sommaren, från Bjorli till Torsbui. Har sett rapporter om turer från Dombås, förbi Skardtind, Krokuttjönni och Grönvatnen. Mycket sten? Svårt med tält? (Jag är kräsen, vill ha mossa under och en bäck NÄRA tältet). Sen vidare in i TAFJORDFJELLA, tredje besöket. Tänkte gå runt från Torsbui mot Vetldalsvatnet (där finns sagolik tältplats), sedan lite untaför lederna västerut mot Geiranger, men andra varianter än förra sommaren. Mest nyfiken på a) Torsdalen - ser lugn och vacker ut ovanifrån, men jag vet att den är umpig i södra änden. Svårt med tält? Ser ut att gå lätt att förbinda med leden mellan Vetldalshytta och Danskehytta. Sen vill jag undvika området kring Danskehytta, som verkligen inte är vackert. Bl a ser jag en variant genom den helt omarkerade Hamsedalen. Svårt med vattnen? Vem vet? Berätta! il C.

Skottland, ja. Där var jag 1981, men på cykel - det var åtskilliga år innan jag upptäckte bergsvandring. Färden gick från Newcastle till Carlisle, därpå upp i högländerna, till Isle of Skye (från Mallaig) och Portree, tillbaka via Kyle och Inverness till Keith och Aberdeen. Starkaste intrycket är kanske Isle of Skye som är mycket lummigt i sydänden (Ardvasar tror jag det hette) och rena fjällheden mitt på. Så minns jag en dagsutflykt till Loch Ness och the Whisky Trail mellan Keith och Tomlintoul. Har väl lurat på om landet är vandringsvärt för mig som gärna går långt, aldrig bestiger toppar och helst vill ligga i tält varje natt. Säg fjorton dagar, vad finns då, om man också vill undvika civilisationen? il C.

Det är mycket riktigt vintermarkeringar - det är bl a därför de är så höga. Sådana (men enklare) finns även på leden mellan Blåhammaren och Storerikvollen. Uppenbarligen en anpassning till svenska vanor. Bortsett från femundsmarka och Sylan så tror jag Sverige är ensamt i hela Europa om permanenta vintermarkeringar. De går för övrigt ofta över myrar och annan sumpig mark, ibland rentav sjöar. En förklaring är väl den som sagts, att den svenska vintersäsongen är lång. Sen finns ju en allmän säkerhetsspader i Sverige, t ex de här rastkojorna med nödtelefon, halvvägs mellan två stugor. Jag tycker förstås att de här markeringarna är förfärligt stygga att se på sommaren, men eftersom jag aldrig rör mig i fjället på vintern tvekar jag att moralisera eller håna. Det finns tillfällen när sikten mäts i antal vintermarkeringar och ibland är detta antal EN, man skymtar en markering i snöyran, men bara en. Sådana förhållanden kan också uppstå mycket plötsligt. När det gäller sommarfjället kunde jag i somras konstatera att man knappt kan gå någonstans i Sydnorge utant att det dyker upp rösen, även där kartan bara anger en stig (ofta är det i själva verket stigen som fattas). Hur de uppstått vet jag inte. I Reinheimen, t ex, kanske det är jägare och fiskare som rösat till sina hytter för att hitta dit även i dåligt väder. Det är lite som i Pyreneerna där det också är ett överflöd av rösen och markeringar, utan ringaste samband med stigarna på kartan. Jag gissar att det svenska sommarfjället bjuder på fler genuint orösade varianter. Äventyret finns där man letar. il C.

Pengar? il C.

Memurubu har en tältplats på området, påstranden vid Gjende, 50 kroner tror jag det kostade. Min vandring från Finse förra året slutade där och jag hade hoppats tälta i dalen lite före det inhägnade området. men vattnet i älven är alldeles grått och några sidoflöden att tala om finns inte, utom kanske rätt långt upp i dalen. Dock såg jag folk som tältade alldeles utanför, och fanns det vatten så fick de klänga utmed en brant slänt för att hitta något. il C.

Ett ekorrdjur, stort som en grävling. Engelska marmot franska marmotte, italienska marmotta, tyska Murmeltier, svenska murmeldjur. Finns överallt i Alperna, inplanterade i Pyreneerna. I Amerika finns också en skogslevande art; kallas ofta ground hog eller woodchuck. Off topic, förvisso.

Jag undrade mera vad som är så roligt med att gå i guidad grupp. il C.

I augusti 98 gick jag Trollheimentriangeln (efter 14 dar i Nordland) och stötte på Geithetta på en dansk grupp, där en av damerna bar pumps (vad det nu kan heta på norska, skor med öppen vrist och halvjhög klack). De var stolta över att ha klarat den branta stigningen från Trollheimshytta och firade detta med en lille en.

Såvitt jag förstår vill de ha en ledare för hela turen. Inte märkligare än ex.vis svenskar som åker med Friskis och Svettis till Dolomiterna. Det roliga undgår mig, dock. il C

Havsalperna (och Sydalperna öht) är annars ett ljuvligt vandringsområde, bra klimat, tidigt snöfritt, relativt lugnt. Jag delar numera min vandringstid mellan Sydalperna, Pyreneerna och Norge. Men trots att jag varit åtminstone fem gånger i Havsalperna har jag inte vetat förrän nu att det finns nämnvärt med vie ferrate. Klassikerna är ju ändå de i Brenta, Sella och Rosengarten bl a. il C.

Det här är ett utkast till en veckolång tur; jag har tänkt mest på framkomligheten och att få in rimlig längd på turen, mindre på naturvärden som kan vara svåra att förutse. Vore värdefullt med synpunkter. t ex på de ställen som markerats med ?? Morgonbuss Oppdal-Olbu. I somras åtminstone fanns det en som anslöt till nattåget från Oslo. Förbi Gjevilvasshytta i riktning Jöldalsytta. Man kanske ?? kan ta en omväg väster om leden. I trakten av Raudfjellet växlar man över på T-leden ned från toppen, ett stycke landsväg, sedan den omärkta stigen mot Austre Böluvatnet. Utan stig på höjden förbi Trollhetta, T-stig ned mot och förbi Trollheimshytta. Över myrarna mot Nöstebu. Har ska ?? det tydligen gå att ta sig upp mot Neådalen - ser ingen perfekt väg, verkar brant hur man än gör. Sen ser jag två alternativ: runda Tovatna på nordsidan mot Langvatnet, Renndalen och Innerdalshytta. ELLER runda Höa på östsidan och Tovatna på sydsidan (skulle dock ge dubblering på tillbakavägen) Från Innerdalshytta genom Giklingdalen på T-stig, sen norrut genom Tverrådalen, därpå nästan rakt österut . Från Storlia ett kort omarkerat stycke upp mot T-leden, från Riaren., sen triangelleden ut. lift från Gjevilsvasshytta till civilisationen, nya äventyr. Från Storlia knde man ?? kanske gå söderut mot Vollasetra, eventuellt vidare mot Dovre, men Gjöra är på bara 205 möh.