marmotta

Eftersom det är ett möte för Fjellvandring (och alltså inte skidåkning eller alpinism) tänkte jag på vandring i sommarfjället. Vintern är ett naturens sjukdomstillstånd, då ska man ägna sig åt konstnärlgia och intellektuella övnignar. Nu ser jag att det var høstferien det handlade om, vilket väl är månadsskiftet september-oktober, som säkert kan bjuda på en del kyla och nysnö. Men, jisses, en normal sommarpackning för 4 dagar väger kanske totalt 11 kg. Skulle höstförhållanden motivera ytterligare 19 kg? Lätt utrustning är sällan dyrare än tung; undantaget skulle vara dunprodukter. Och en viktig dellösning att få ned vikten är att lämna saker hemma, helst aldrig köpa dem.

Det skulle kosta mig många timmar av grubbel att komma på så mycket packning att ha med på en så liten tur. Och en hel del vånda hur jag skulle få med det på tåget.

Ju mindre baspackning, desto mindre mat behöver man. Mina matportioner ligger väl i fjällen på ungefär 7 hg om dagen, c:a 3000 kcal. Jag vet de som har upp till 1 kg mat per dag. Hade jag så mycket skulle jag gå upp i vikt. I Alperna har jag kanske 8 hg om dan, beroende på större höjdskillnader. Så på en 10-dagarstur kan det handla om 7 kg mat och 8-9 kg bas. Det sista går kanske att minska på. På en tur i Alperna eller Pyreneerna där jag utan vidare räknar med proviantering försöker jag hålla startvikten vid 14-15 kg för en vecka. Men då har jag kanske gas för två veckor och kartor för tre. (När jag gick hela huvudkedjan i Pyreneerna år 2005 hade jag kartor för hela turen. Den tog 31 dagar.)

500fjell verkar iaf leva enligt sitt motto; hoppas det blir tid över till annat liv. Det mesta jag någonsin tränat är för drygt 20 år sen, inför en halvmara. Jag var då 43 år. En typisk vecka innehöll långdistans drygt 2 mil på söndag, snabbdistans c:a 15 km, mycket lätt jogg en mil dan efter, intervall, 5*1 km så fort jag kunde, kanske även backe. Det var alltså träning fyra eller fem dagar av sju. Det programmet höll jag från början av mars till loppet i maj och det räckte för en tid nedåt 80 minuter. Året efter kunde jag börja hårdtränigenn tidigare eftersom vintern var mild. Men på våren opererades jag i munnen (cysta) och förbjöds tävla och 1990 var jag också vältränad men tappade massor på att det råkade vara en ovanligt het majdag, sådär 27 grader. Sen dess srpinger jag inga halvmaror längre. Jag slutade med all kvalitetsträning c:a 1997 när min vänstra hälsena började krångla, men jag håller mig slank och har tillräcklig ork för sommarens turer. Det behövs som sagt inte särskilt mycket. Min hyfsat goda kondition bidrog säkert till att jag blev frisk fortare än väntat efter min trafikolycka.

Jag har för min del aldrig uppfattat vandring som någon form av idrott och är lite främmande för tanken på specifik träning. Den enda förberedelsen för just vandringen är att några gånger på våren gå med packning av tilltagande tyngd för att komma tillrätta med hållningen och vänja en del högt sittande muskler vid en annorlunda ansträngning. Vardagsmotion torde vara fullt tillräckligt för normala fjällvandringar. I övrigt springer jag en del, kanske en dryg mil varannan dag, vilket är vad mina knän och senfästen verkar tåla. Men det gör jag för att det är skönt. På sommaren och våren cyklar jag också en hel del, därför att jag tycker om att cykla och komma ut på landet. Jag har också en del övningar för ryggen och ena hälsenefästet. Ryggövningarna syftar till att förbygga ischias, som jag drabbades av i Tafjordfjella 1999. Allt detta är dagliga rutiner. Jag gör också en del bukövningar, men det är för att jag är fåfäng och vill se slank ut. I februari blev jag påkörd av en bil och föll illa från cykeln. Bl a fick jag en bäckenfraktur och en försvagning av vänstra sätesmuskeln. Det tog två månader av träning att få tillbaka normal styrka. Av bara farten har jag fortsatt med en av övningarna som är att stiga upp på ett ben från toastolen, c:a 41 cm över golvet (och, till sist, med skor på fötterna). 3*5 på vardera verkar lagom; under sjukdomstiden var det betydligt mer omfattande. Troligen är jag idag starkare än på många år i båda benen. Balansträning har jag försökt också, men utan påtagliga resultat. Jag har extremt dålig balans av skäl jag inte vet. Jag är 64 år och gick i somras 33 dagar varav 14 i Västalperna och 11 i Centralalperna, med övernattning huvudsakligen i tält. De högsta passen var på 2600-2700 meter. Jag bär ogärna mer än 14 kg på ryggen, för att motverka förslitningsskador och för att höja säkerheten. Större packning är dessutom opraktiskt på långa tågresor.

Jag undviker stugor var jag än går. På min tur i Frankrike i juni bodde jag på stuga vid les Granges de Furfande en enda natt och det var en grupp där som trodde att världen roterade kring dem. Nästa dag skulle både de och jag till Ceillac där det fanns både gite d'étape och campingplats. Valet var mycket enkelt. En annan gång, i la Vanoise, där man får tälta intill stugor endast, råkade tre vandringsgrupper inträffa samtidigt på Arpont-stugan. I sovsalen var det sådan trängsel och sådant larm timmen före middan att jag rafsade ihop mitt gepcäk och meddelade att jag jag tänke tälta den natten Ett problem med de stora norska stugorna är att man inte riktigt kan lita på standarden. 1997 låg jag en natt på Rondvassbu. Fyrbäddsrummet blev gansk snart ett rum för sex och jag blev något sur när en av gästerna, precis innan jag skulle somna, utan att fråga mig skingrade min packning. Det är en mardröm jag har med stugor, att glömma något efter mig. Nästa dag gick jag förbi Bjørnhollia och sökte läger en bit upp i Langglupdalen. Jag har också gjort misstaget att sova på stugor i Trollheimen, där det också kan vara ett fruktansvärt larm. Sen 2001 har jag sovit en natt på betjent hytte, Fondsbu, och en natt på en jaktstuga i Skarvedalen i Reinheimen, beroende på att jag var trött efter magsjuka och en mycket dryg etapp i bara sten, sten, sten hela vägen från Lordalen. Annars bara tält. Det är friare, bekvämare och tillräckligt varmt. Fylleproblem har jag inte upplevt, dock.

Skulle kanske först säga att säkerhetsaspekten berördes i mitt inlägg den 6 augusti; länkade också till http://www.huthyfs.com/lattpack.html Sen, det här med "gramjakt": det är faktiskt något jag hör talas om enbart från belackare som tydligen är i sådant behov av att ondgöra sig att de måste hitta på. Urinlägget i denna tråd är ett exempel på detta. Ett inlägg nyss påpekar att möjlig eller hälsosam bärvikt hänger på den egna vikten. Mja, jag tror inte jag mår bra av att bära mer om jag lägger på mig 20 kg övervikt. Vidare tror jag man ofta glömmer sådant som leder och senfästen. I essän som jag länkar till nämner jag två unga män som jag träffade på på Korsika. Den ena, en tysk, av allt att döma tämligen vältränad, träffade jag i slutet av min vandring. Han gick åt motsatt håll och var precis i början. Vid ett stugläge (man får bara tälta vid stugorna) såg jag honom komma med en stor säck lite nonchalant hängande över ena axeln. Jag frågade hur mycke han bar på och han svarade "Keine Ahnung". Några dagar senare, efter det jag avslutat min tur, mötte jag honom på en badstrand. Han hade avbrutit, han hade fått problem med knäna. Själv hade jag på den turen 17 kg i början, med mat för sju dagar. Det är 3 kg mer än.jag skulle ha idag på en sydeuropeisk tur idag och lite bekymmersamt på den mest tekniska led jag vandrat. Men jag hade i alla fall lyckats planera så att jag hade högst 13 kg kvar till Le Cirque de la Solitude, en etapp med flera säkrade passager och ett klätterställe. Jag fyllde 64 år på min senaste vandring, i Schweiz och Italien. Jag mötte inte någon långvandrare i min ålder på dessa 11 dagar.

Det mest fanatiska är förstås att, som OP, irritera sig över saker som inte har ett dugg med verkligheten att göra. Jag är iaf botad från fördomen att detta slags fördomsfullhet skulle vara ett svenskt fenomen.

"Komfort" betyder givetvis olika för olika personer. Om gränsen +2 är bokstavligt sann så betyder det att jag klarar ett par minusgrader utanför tältet; temperaturskillnaden i gryningen kan vara 5-10 grader sommartid, vilket många glömmer. På min senaste resa hade jag frost på tältet en morgon när jag packade det, vilekt jag inte skulle gissat när jag vaknade. 800-gramssäcken har påstådd komfort -3, vilket kan vara bra att ha på låglandsvandring i mars-april.

Det är nog inte vikten som oförsvarlig, utan ofta packningens sammansättning. Folk bär ofta med för mycket av fel saker. Självklart ska man ha beredskap för diverse strul, t ex att ryggsäcken går sönder, vilket hänt mig två gånger, men jag går verkligen inte med två kök eller extra tält för den händelsen det ena skulle gå sönder. Sjukvårdsartiklar vet jag av erfarenhet vad som kan behövas, osv, matbehovet har jag också koll på. Nu tänker jag ofta på säkerheten, t ex under nedstigning flera hundra höjdmeter från pass på, säg, 2600 möh, där en rullande sten kan få allvarliga följder. Då hjälper det att vara lättpackad. Höjdskillnader på 1000 meter under etappen. är vardagsmat för mig Ännu en aspekt är förstås min önskan att hålla packningen enkel, överskådlig och lätthanterlig, speciellt under den långa resan - senast var det väl 30 timmar. Skrymmet kan också betyda en del på utsatta passager. För 6 år sen gick jag tio dagar i Jotunheimen med 18-19 kg packning. Åtminstone en gång var det i mesta laget, när jag skulle över vid Kvitevatnets utlopp, där det gäller att ta sig från sten till sten och hålla sig kvar. Här är några exempel på hur jag minskat min packning de senaste 6-8 åren utan att avstå det ringaste från komfort. Ryggsäck: Förr 3 kg; nu 1.8 kg; UL <1 kg Tält: Förr 2.2 kg, nu 1.7 kg, UL < 1kg Madrass: Förr 0.8 kg, nu 0.35 Sovsäck: Förr 1.6 kg, nu 0.6 (har använt dun under 210 nätter med mitt nuvarande tält, aldrig haft problem med det). Lägerkläder: Förr 1 kg, nu <0.3 Lägerskor: Förr 0.7 kg, nu 0.03 Handduk: Förr 2-3 hg, nu 0 (VEM använder handduk på en tälttur???) Regnkläder: Förr 8 hg, nu 4. Av bara farten har jag sparat här och där på mindre saker, helt enkelt genom att alltid välja lättare när jag köper nytt. Fördelar går alltid att kombinera.

Jag undrar om jag inte fick nog av utmaningar 1998: http://www.huthyfs.com/salten.html eller om det var 2000?: http://www.huthyfs.com/vad.html I Reinheimen förra året skulle jag gå från Skarvedalshytta till Billingen och valde fel sida av Store Føysa, den norra/västra; ett mäktigt sidoflöde spärrade vägen (möjligen kunde man av källornas höjd ha gissat det). Det blev att gå tillbaka ett bra stycke till ett ställe där Føysa var så bred att jag kunde stengå den - det var inte många ställen där vad verkade tryggt. Två dagar innan hade jag länge, länge sökt vad över Lora, innan jag hittade. I Reinheimen 2004 gick jag mellan Buaberget och Torsbu och mot slutet av den sträckan var ett vad som helt enkelt antingen gick eller inte, lyckligtvis det förra. När det gäller den här turen så tror jag förstås att dess tjusning låg i att gå just så nära Hardangerjøkulen; sträckan mellan Finse och Rembesdalseter är hur fin som helst. Den och sträckan Leirbotn-Finse verkar gås av mycket få. Alla (fyra!) jag stötte på på den första sträckan var holländare; på den senare säckan träffade jag ingen före stigskiljet mot Krækkja. På den första sträckan passerar man stället på bilden. I bakgrunden syns hängbron. I förgrunden skulle ha varit en planka med vajerräcke, men bara fästena fanns kvar (syns de?). Undrade först om jag skulle hoppa över där - vada vore otänkbart. Men jag såg snöbryggan, den kanske går att se till vänster i bilden.

Mötet heter faktiskt Fjellvandring, så jag antar att det är det vi diskuterar. Och, ja, en del njuter av att gå i vacker natur 8-9 timmar om dagen för enbart den sakens skull. Och, N.B., jag talar verkligen inte om hytte til hytte utan om riktig fjällvandring med tält.

Det är fascinerande hur provocerade en del blir av att andra bär lätt; så pass att det enda de kan kommentera är sina egna karikatyrer och fördomar. Det är verkligen inte genom att kapa tandborsten som t ex jag senast kunde gå i norska fjällen med lite drygt 14 kg packning med mat för nio dagar (och samma vikt för sju dagar på kontinenten, där matportionerna nödvändigtvis blir större). Det är genom att lämna onödiga saker hemma och välja lättare av det nödvändiga. De viktigaste motiven: säkerhet och värn mot förslitningsskador, diskuterar jag i http://www.huthyfs.com/lattpack.html I Frankrike kommenterar folk ofta min utrustning. De tycker 1) att jag bär väldigt mycket på ryggen 2) att jag har väl lätta skor

Turen i det "inre av" Padjelanta har jag faktiskt funderat på. Jag gick i Saltfjellet/Sulis 1998 och tältade bl a i trakten av Varvek, tror jag det var, nära älven som kommer ned från Råvvejaure-området. Då finge man förstås hoppas på inte alltför höga vattenstånd och hitta ngt vapen mot myggen. Att man kan gå hur som helst i fjällen håller jag inte riktigt med om. T ex vid rundningen av Hardangerjøkulen gick jag över tre broar och en snöbrygga första dagen och över tre broar den andra. Den tredje dagen var det inga broar vad jag kan minnas; den bjöd istället på tre ordentliga vadställen. Skulle alltså säga att broarna binder en en hel del på en sådan tur. Jag har gått en del utanför lederna i Dovrefjell, Reinheimen och Trollheimen, alltid med pickande hjärta, att det inte skulle komma en strid älv eller bäck i vägen. Det är en vanlig uppfattning att man inte kan tälta i Sydeuropa. Här är några siffror från mina senaste turer; räknar ej ev. tältning direkt efter turen. juni 2008, Alperna, 14 dagar: 7 fria nätter i tält, 3 camping, en fri stuga. augusti/september 2007, Alperna, 11 dagar: 8 fria, 1 camping. juni 2007, Pyreneerna, 16 dagar: 12 fria, 2 camping. juni-juli 2007, Pyreneerna, 5 dagar: 4 fria. (År 2007 låg jag alltså sammanlagt 2 nätter under tak på mina kontinentala turer) juni-juli 2006, Alperna, 18 dagar: 11 fria, 2 camping. juni-juli 2005, Pyreneerna, 31 dagar: 17 fria, 2 camping, 1 fri stuga. juni-juli 2004, Alperna, 21 dagar: 13 fria, 2 camping. juni-juli 2003, Alperna, 18 dagar: 11 fria, 2 camping. Man ska veta lite om var det är bäst att röra sig; det hjälper också att kunna lite spanska, franska och italienska för att komma överens med herdar och andra. Nationalparker bör undvikas och regionala naturparker skys som pesten. Man är till stor del hänvisad till markerade leder; obekanta pass kan vara mycket svåra att bedöma på 1:50 000-kartor eftersom terrängen är så brant. Förekomsten av stigar gör ofta enorm skillnad - om snön spärrar stigen kan man tvingas ut i brant och instabil terräng, vilket tar ordentligt på krafterna, och kan vara riskabelt. Den stora fördelen med fjällen är förstås att man kan hålla sig över trädgränsen nästan hela tiden och sällan krockar med civilisationen. De senaste 8 somrarna har jag legat under tak två nätter på mina fjällvandringar. Den stora fördelen med Alperna och Pyreneerna är provianteringsmöjligheterna - det är naturligtvis därför jag kan gå så långa turer. Ännu en fördel är att säsongen är längre. I Östpyreneerna och Sydalperna kan man ofta starta kring den 15 juni och säsongen går en bra bit in i september, med relativt varmt och stabilt väder. Sensommaren har fördelen att åskväder är ovanliga. Hittills har jag funnit att de båda typerna av områdena kompletterar varandra väl.

Jag var bortåt 45 när jag börjde vandra på allvar, och fyllde 50 under min första fjälltur. Om några veckor fyller jag 64. Jag hade en enorm iver att bli frisk efter min trafikolycka i februari (bäckenfraktur, försvagade benmuskler på vänster sida) och undrar ibland om allt gick åt till att bli frisk, 2-3 månader snabbare än prognosticerat. Jag börjar få svårt att hitta på nya turer. Hade tänkt Vindelfjällen+Rana+Saltfjellet först, norrut för första gången på 10 år, men så blev det busstrejk i Sverige. Och särskilt torr blir inte en sån tur förstås. I de sydliga fjällen undrar jag om jag har något kvar alls. Gå runt Hardangerjøkulen gick ju an, men på riktiga Vidda? Är det lika tråkigt som Krækkja-Tuva lockas jag verkligen inte. Jag har varit sex gånger i Jotunheimen (det finns inget bättre i fjällen!), varav två gånger på turer enbart där, tre med början i Skarvheimen och en med början i Breheimen; tre gånger i Dovre, två var i Tafjord och Reinheimen, två i Trollheimen, en i Rondane (ingen längtan tillbaka). Nu hoppas jag på en östalpin tur i slutet av augusti och en tur i Skottland maj nästa år (skulle blivit iår, men det var för tätt inpå olyckan), sen får jag se om lusten återvänder. Men fjällen har ju hittills varit kanske 26% av vandrandet.

blev inte den finaste jag gjort, utom att vädret var utmärkt i sju dar av åtta. Rundningen av Hardangerjøkulen klar höjdpunkt, likaså passövergången vid Lordehytta. Men jag undrar om jag nu, efter 12 somrar i rad i Norge, är klar med fjällen. Kort berättelse, ännu inga bilder: http://www.huthyfs.com/nor08.html

Har gått tre gånger i Dovre, 97, 04 och 07. Enda jobbiga stenpassagen jag kan komma på är från Leirsjøtelet till Grøvudalen där man på ett ställe möter stenar i midje- eller brösthöjd. Där följer också et permanent snöfält där vägvalet utför kan vara kinkigt. Beskrivning och (scannade) bilder från 04: http://www.huthyfs.com/dovretafjord/dovtafindex.html http://www.huthyfs.com/dovretafjord/index.html

Sen 2004 har jag tappat bort en identitet och startat en ny; marmotta är också italienska (=murmeldjur). Jag har också trimmat min packning en del. Detta hade jag för 10 dagar, men turen blev 7, p g a magsjuka: http://www.huthyfs.com/norpack.html Den som vill ha uppslag till betydligt lättare alternativ kan besöka http://www.fjaderlatt.se/ I morgon reser jag till Norge på en lite kortare tur, den ska gå i en vid sväng runt Hardangerjøkulen; jag packar för 9 dagar, och hamnar strax under 14 kg. Jämfört med listan har jag gått tillbaka till min lite tyngre North-Face-säck, eftersom Acruxen behöver repareras. Jag har två burkar gas, en stor och en liten; ngn extra fleece tar jag inte med. För 14 dagar skulle det bli fem dagars mat mer, 3.5 kg. Men jag skulle också behöva en större säck, +1 kg. Så jag kommer väl upp i 19 kg, kanske. På turer i Alperna och Pyreneerna brukar jag bära 7 matportioner och de blir större, kanske 8 hg. Där handlar det också om proviantering. Lite om skälen till att packa /hyfsat) lätt: http://www.huthyfs.com/lattpack.html

Jag tror som en del andra att du bör börja med att minska säckens vikt; om det nu inte är fotoutrstning o.d. som drar iväg med den. För en kortare fjälltur, 10 dar eller så, brukar jag räkna med 9 kg basvikt (inklusive bränsle) och 7 kg mat. (jag är alltså inte inne på UL-linjen, som innebär en bas på kanske 5 kg). I praktiken blir det nog sådär 15.5 kg totalt. På en längre tur finge jag nog öka matportionerna; vidare skulle jag behöva en kraftigare säck. För tre veckor: 21*0.8 kg mat = 16 kg (men jag vet om att en del vill ha så mycket som 0-9 till 1 kg). Mer bränsle, säg 0.5-1 kg mer, samt tyngre ryggsäck, säg, pessimistiskt 4 kg, så har vi en bas på 12 kg. Totalt 28 kg! För mig är det dock alldeles för mycket, eftersom jag haft problem med knäna emellanåt och med ena hälsenans fäste (jag är inte så ung heller, snart 64 år). I Alperna och Pyreneerna, där jag vandrat mycket, tär också packnignens vikt och skrymme av stor betydelse för säkerheten. Kan ju vara värt att nämna att knäbesvär inte uppstår lika plötsligt som de ger sig tillkänna, så jag tycker alla vandrare bör fundera över packningens betydelse för förslitningsskador. Benmusklerna får nog tillräckligt genom regelbunden cykling och gångturer med packning, kanske en eller två ggr i veckan. För ryggen och skuldrorna krävs nog specialträning, med redskap och vikter eller armhävningar.

svaret var ungefär att det ligger en del snö, men inte sammanhängande - lite vagt. Vill ine ha som förra året då sen snösmältning ledde till vissa problem att korsa vattnen i Reinheimen. Han sa också att sträckan Hallingskeid-Rembedalseter är tung, men ni svenskar är ju spänstiga ...

Jag har försökt ta reda på hur det är med snön på olika håll, men bilden är en smula oklar. Det gäller framför allt Geitrygghytta-Hallingskeid och Halingskeid-Rembedalseter. Någon som har färska rapporter? Det har sagts mig att man kan gå problemfritt genom Hallingskarvet, via Lordehytta och att Raggsteindalen-Geitrygghytta ska vara snöfri. Jag har frågat om Østerbø-Halingskeid men det lär genast dystrare.

Hur är den vägen. Om inte kraftledningarna stör för mycket (och om Steinbergsdalshytta-Østerbø är tråkig) kunde den ge mig en liten behändig omväg innan jag styr ned mot Hardangervidda. Det verkar som att min tur kommer att börja i Haugastøl eller Ustaoset.

Den varianten ser bra ut på kartan, tack igen. Alternativen börjar skönjas. Ska sova på saken! En variant jag förbisett är att det numera återigen finns nattåg mellan Stockholm och Oslo. Morgonbuss till Haukeliseter (problem att få plats?) och sen lagom utvilad börja turen nästa dag. Kanske middag på hytta (har norska hytter inneskor för besökarna? - har inte legat på betjent hytte sen en enda natt 2001).

Med lite erfarenhet rinner kilona bort, jag lovar! Det här var en veckotur, men jag hade mat för 8 dagar, och säcken vägde c:a 14 kg: http://www.huthyfs.com/trollheimen/trollindex.html (scannade bilder, tyvärr). Delar med mig av tips som vinterleden mellan Gjevilvass och Trollheimshytta (men inte gå ända ned dit) samt den orösade variant som undviker Kårvatn. Hade jag varit säkrare på att korsa vattnen hade jag valt en annan (om)väg upp från Innerdalshytta.