marmotta

Ibland tror jag på nationalkaraktärer! Jag vet få svenska fjällvandrare som inte skulle sitta och svettas över kartan för att hitta varianter som undviker Kårvatn. 200 möh - trädgränsen i Trollheimen ligger väl vid 900 möh, så man skulle alltså gå ned och upp 700 höjdmeter och tillbringa större delen av dagen i skog. För man kan väl inte tälta där nere? Jag har inte kartan framför mig men varianten jag hittade, utan markeringar, passerade en liten stuga där folk ofta övernattar inför en topptur i närheten - jag tältade en bit innan. Därpå följde en spännande stigning där man fick en del överraskningar innan man hittade rätt väg upp. Nej, det är nog inte nationalkaraktärer. Det är nog bara det att större delen av Sveriges befolkning har långt till fjäll och att det genast blir lite märkvärdigare.

oj, nu blev jag förvirrad. Finns det både en KOT och en KNT (Kristiansund og Nordmøre)?

Jag tittade på kartan. Det verkar brant uppför i Bjøråskaret. Men det är den sista biten du frågar om, antar jag. Jag har själv gått ned från Renndalen, på en stig parallellt med den du kommer att gå. Den stigen var rejält brant - på vissa ställen kunde man se mötande människor praktiskt taget rakt nedanför sig. Det var också ras på ett ställe, så jag fick hålla i trädgrenar för fotfästets skull. Eftesom jag bara gick en vecka (jag hade planerat 8 dagar) hade jag en startvikt på 14 kg, och säkert två kilo var redan uppätna. Det som syns av kartan är att stigen du ska utför är brant, men inte lika brant. Jag tror det väsentliga är att veta lite om stigens beskaffenhet just iår, just före turen. I ditt ställe skulle jag alltså kontakta TT eller (kanske bättre) folket på Innerdalshytta. Min gissning är förstås i det förra fallet att man inte ska antyda att man går med tält (vilket jag antar att ni gör) - ty då är man totalt ointressant för turistföreningarna. Jag var förresten noga med att undvika Kårvatn på turen. 200 m ö h !!??

från förra sommarens turer finns nu på http://www.huthyfs.com bl a en rundning av Hardangerjøkulen och en gränstur i Schweiz och Italien. Scrolla förbi Matterhorn och ned till Reseberättelser.

Valet mellan ett fjällområde och ett skogsområde borde vara självklart. Nu har jag knappt alls gått på Hardangervidda, utom att jag rundat Hardangerjøkulen (fint, men flera vad, och ett av dem kräver försiktighet), men jag kanske kommer att göra det i sommar. Att det är mycket folk är ett lättlöst problem, vågar jag påstå, eftersom jag gjort en 10-dagars vandring runt det verkligt folkrika Jotunheimen utan att besväras. Lösningen är tält och tidiga morgonvanor. Frukost på stugorna serveras klockan 8, så de flesta kommer inte iväg före 9; en tältare kan räkna med att inte möta någon före 10. Startar man vid 6-7 hinner man alltså njuta åtskilliga timmar av ensamheten. Tältet tillåter också ensammare vägval. I Jotunheimen gick jag 2002 en etapp utan ett enda möte, en där jag bara träffade på ett par tyskar i slutet, och ytterligare en där jag bara mötte ett fåtal, samtliga utlänningar med tält. Jag vågar gissa att liknande möjligheter finns på Hardangervidda. När jag rundade Jøkulen träffade jag endast ett fåtal, samtliga utlänningar, mellan Finse och Rembesdalseter, två norrmän mellan Rembesdalseter och Leirbotn, och ingen nästa dag före stigskiljet mot Krækkja. Hardangervidda kan också kombineras med ett par härliga etapper i Skarvheimen.

Jag kanske borde ha talat om att jag är totalt ointresserad av toppar (och stugor). Dalar (öveer trädgränsen) och passövergångar, är vad fjällen innebär för mig. Från Alvdal verkar det tyvärr vara nästan en hel dagsetapp innan man kommer upp på höjden. Efter Dølbekkssetran kunde man gå norr och väster om toppen, antar jag, för att slippa vägen. Från Straumbu skulle man antagligen kunna gå upp Illmandalen och sedan väster om massivet och norrut (för att slippa upprepningar från 1997 års tur). Sen återstår utmaningen att göra ngt nytt i Dovrefjell, där jag varit tre gånger. Idén kunde då vara att hitta ngn ny variant in i och genom Reinheimen (där jag bara har två besök!) och sen via Skjåk in i Breheimen.

Tack. Alltså, jag gick från Finse moturs runt Hardangerjøkulen, övernattning strax före Rembesdalseter (ful slammig sjö vid hytta, vackrare innan!) och vid Leirbotn; svängde söderut vid stigskiljet någa km före Finse. Tre mycket fina etapper, tämligen vilt, lite folk (jag, några nederländare och schweizare), men också många vad. Att jag fortsatte till Geilo hade sina praktiska orsaker; just sträckan Krækkja-Tuva är nog det tråkigaste som finns. Tuva-Geilo var inte så illa, men där var sådana förvirrande markeringar att jag måste använda kompassen för att hitta rätt. När det gäller Skarvheimen har jag redan gått in fyra vägar: St. Pål, Kyrkjedøri (bägge från Finse), Lordehytta (start i Ustaoset) och Hallingskeid (start i Myrdal, övergång över Vosseskavlen). Sträckan Hallingskeid-Geitrygghytta har jag rentav gått båda hållen. Går jag på Vestvidda kan jag tänka mig att avrunda med Kyrkjedøri-Raggsteindalen-Lordehytta-Haugastøl. Det är en den av alla tänkta turer som kräver minst fantasi. Men fjäll ska det vara, fjäll, passövergångar, fria vyer, friskt vatten! Jag bor i ett skogsbryn och sydsvensk blandskog är betydligt vackrare än fjällnära skog. Har också funderat på om man kan börja i Voss (lågt!) och krångla sig vidare mot Grindaflethytta och Hallingskeid, men då verkar vägvandring ofrånkomligt.

Lämplig tälttur i slutet av juli, början av augusti? 1) Den enklaste turen, den som skulle kräva minst planering, skulle utgå från Haukeliseter, gå via Hellevassbu, Middalsbu, och på lämpliga varianter vidare norrut mot Finse; där finns också möjlighet att haka på med några etapper i Skarvheimen. Jag har aldrig gått på Hardangervidda utom runt Hardangerjøkulen, etappen Finse-Krækkja och, usch!, vidare Tuva-Geilo. Tillräckligt varierat? 2) En krångligare tur skulle gå utanför lederna från Romsdalen (norr om Bjorli mer exakt) in i Tafjordfjella (där jag varit två gånger förut) hela vägen västerut mot Muldalen, sen söderut och österut mot Reinheimen, Lora, Nysætri, leden ned mot Skjåk och sen några dagar i Breheimen kanske ned förbi SKålvatnet och mot Hurrungane som jag inte sett tillräckligt nära. (turen från Skjåk Sæter ned mot Sognefjellshytta och vidare i Jotunheimen har jag redan gjort, alltså i stort sett stugleden. Och jag har varit i Jotunheimen sex gånger, tror jag). Frågor: har Muldalen besvärlig vegetation? Man passaer en av de båda sjöarna med namnet Illstigvatnet - vansklig passage? (det andra Illstigvatnet, nära Tjønnebu, tvingade mig att svinga mig över ett hinder med händerna en gång för 10 år sen). 3) Jag har också tittat på varianter väster om leden från Finse till Jotunheimen (jag har varit i Skarvheimen fyra gånger), bl a utanför lederna; här kanske nån har uppslag och användbara upplysningar. Området på kartan Lustrafjorden? På sådana turer är det extra noga med vatten och höjdförhållanden. Tacksam för uppslag. Jag har vandrat i Sydnorge varje år sen 1997 och börjar få slut på idéer: http://www.huthyfs.com/nortrek.html

Hur fort det går beror självklart på vegetationen och terrängen. I blockterräng kan man komma ned i 1 km/tim, på god, icke alltför brant, stig kanske upp till 4 km/tim. Sen beror det förstås på packningens vikt. Om man inte bär på tung fotoutrustning eller fiskeutstyr - å ena sidan - eller packar ultralätt - å den andra - är en normal veckopackning 13-14 kg. Jag räknar då med 5 kg mat, där alltså 7 hg går åt varje dag. Jag har ofta planerat för 10 dagar och då springer packningen upp i över 15 kg. Själv går jag numera rätt långsamt, bland annat därför att utsikterna inbjuder till det. Etapperna blir sällan över 2 mil, ofta under det, om terrängen är besvärlig. Men jag fyllde 64 år på min senaste tur förra året (i Schweiz och Italien).

Kättare!

Från min hemsida: "Jag trivs bäst ovanför trädgränsen. Man ska vandra i himlen, inte under". Däremot förstår jag inte indelningen i olika alpina zoner. Tjusningen med bergsvandring är bland annat passövergångarna som tar en genom flera zoner. Jag har aldrig förstått att en del kan tycka att skog ger omväxling. För mig är det så enkelt som att skog= mörkt, enformigt, torrt fjäll = omväxlande, vatten överallt. Jag bor invid en skog. Det räcker.

Det är inte många som känner till det, men utom att toppen är klädd med fin mjuk mossa så är det en springbrunn i mitten så vatten är absolut inget problem för den som vill bivackera där.

Där har jag inte gått sen 2001, och hade tur med vädret på de höga passagerna. Funderar på en ny tur nu när det finns 50 000-karta. Förra gången startade jag på Skjåk Seter och följde i stort sett stugturen: http://www.huthyfs.com/breheimen/breindex.html (berättelse och bilder). Vill nu pröva någon ny variant; bland annat undrar jag om den sydligaste delen är ngt att ha, om övergången äver Liabreen är problematisk (och väldigt väderberoende) och är nyfiken på tips. Kan tänka mig att börja med ett par dagar i Tafjordfjella på ännu ej begånga stigar, däribland kanske Hamsedalen, som är orösad. (Jag har frågat ÅST hur det är att gå där, med vatten att korsa oh så, men de svarade inte; antyder man att man inte sover i stugor blir de genast ointresserade) Jag kunde isåfall starta nånstans vid Billingen (om jag kan ordna lift dit, ty jag tror inte busssen stannar). Vill också få med lite kring Hurrungane. (I övrigt känner jag nog Jotunheimen rätt väl eftersom jag varit där sex gånger.) Tips? Någon? PS: kanske bäst att tillägga att jag är TOTALT ointresserad av toppbestigningar.

Nu kommer jag inte ihåg den exakta geografin, men området öster om H-jøkulen är väl tämligen flackt. I somras gick jag sista dagarna mellan Krækkja och Geilo, och passerade därvid Tuva (jag minns inte vr jag övernattade för Krækkja, men några km öster om Tuva fanns en lägerplats som jag fick anvisning på). Sträckan Krækkja-Tuva måste vara det tråkigaste jag gått, och p g a flackheten var det rätt ont om vatten. Om man kommer till fjället via Ustaoset eller Haugas†øl rekommenderar jag starkt (om snöläget tillåter) omvägen via Lordehytta, Raggsteindalen, Kyrkjedøri och Finse. Eller kanske en vidare sväng om Geitrygghytta och St Pål. Sen är ju naturen närmast H-jøkulen sagolikt fin och vild. I somras rundade jag H-jøkulen (turen gick från Finse till Geilo, tog fem dagar) och mötte ytterst få människor, några nederländare och schweizare och faktiskt två norrmän. På östsidan var det rätt många vad som krävde en del försiktighet.

Jag har läst urinlägget en gång extra för säkerhets skull. Det handlar om att gå i fjället, inte om klättring, och forumet heter ju också Fjellvandring. Det tycks nu vara vanligt att folk här glömmer. Om jag nu läst det här inlägget rätt tycks det också förutsätta att man bär 20-30 kg utöver den egna kroppsvikten, vad nu det ska vara bra för (inte för leder och senfästen i alla fall). Då handlar det förstås om vandringar på kanske 13-28 dagar utan proviantering; undras om det var det trådstartaren avsåg. Jag har ju stött på betydligt yngre människor än jag som burit tungt i krävande terräng och fick avbryta därför att knäna trilskades.

Jag undrar om inte det är att ta i - försåvitt man inte finner en njutning i den träningen. Fram till förra året tränade jag aldrig benmusklerna något speciellt; och jag har då gått mängder av turer, med höga och branta stigningar - 1000 meter är rätt normalt - och sådär 15-16 kg i säcken. Mer vill jag inte ha, med tanke på leder och senfästen, samt säkerheten. Jag springer, vilket jag tror ger automatisk träning åt vadmusklerna. På våren och försommaren cyklar jag, vilket säkert piggar upp lårmuskulaturen, men syftet är inte träning, utan njutning. När jag gick hos sjukgymnast förra våren konstaterade hon som nämnts att vänster gluteus maximus var kraftigt försvagad. Om man faller tillräckligt hårt för att få en fraktur i bäckenbenet, skadas förstås även det som finns bakom bäckenet. Hon anvisade övningar, som att resa sig på ett ben från en stol, sådär 41-42 cm. Jag konstaterade att höger ben klarade detta (sen jag förstått tekniken), men på vänster var jag totalfintad. Så jag lade böcker på stolen. Jag började på 53 cm! Det hör till saken att bäckenfrkturen då var långtifrån läkt, så det kändes! Sen arbetade jag mig långsamt nedåt. Efter knappt två månader kunde jag rutinmässigt klara 41 cm, i strumplästen. Efter två månader klarade jag med skor. Då var jag tillräckligt stark för sommarens första vandring i Frankrike. Första dagen innebar en stigning på 1800 meter, så det var ju ett bra test; därtill på ett snöhöljt pass som tvingade mig ut i mycket lös och instabil terräng. Idag klarar jag rutinmässigt 35 cm med skor, och iaf fem upprepningar från 30 cm. Till våren hoppas jag klara, säg, 3*5, med skr. Vad jag gillar med den sortens träning är :1) Den kräver inga redskap, utom ngt att sitta på, och den kan göras nästan varsomhelst. 2) man gör tydligt mätbara framsteg. När det gäller armar och axlar har jag försökt med armhävningar. Jag kör kanske 25, innan det börjar göra ont i vänster armbågen (titanplatta); jag måste sträcka vänster handled och knyta näven för att kompensera för att vänster arm inte går att sträcka (det fattas minst 20 grader). Det är lätt att göra fel med tanke på ryggen. När jag går till motionscentrum, några hundra meter hemifrån, och lyfter stockar är jag också medveten om att ryggen kan ta stryk. Fortfarande vet jag inte något som är riktigt bra. Och det ska helst vara en njutning, också.

Sen den här tråden var aktuell har jag fått lust att intensifiera mina övningar lite inför sommarens turer. Jag siktar på sådant jag kan göra hemma som en daglig rutin, alltså utan maskiner. Möjligen kan jag lägga in lite promenader till ett motionscentrum några hundra meter från bostaden där det (utomhus) finns vikter att dra i och stockar att lyfta. Vad jag funderat på är 1) benen: uppstigningsövningar från lägre höjd, t ex från en säng, 35 cm (den blir lägre när madrassen trycks ihop). Klart mer jobb, och ironiskt nog visar det sig att vänster ben, alltså den sida som skadades, numera är klart starkast! 2) buken. Kör snabba situps, långsamma situps, en övning där jag liggande på rygg skjuter benen fram och tillbaka parallellt med golvet, samt en där jag höjer och sänker benen växelvis. Tänkbar utveckling är att göra övningarna med kängor på fötterna. Förslag? 3) Rygg och axlar. Jag kör McKenzieövningar för att hålla ryggen smidig, men det är ingen styrketräning. För axlarna rekommenderade sjukgymnasten (fysioterapeuten eller vad det kan heta på norska) gummibandsövningar (man fäster bandet i en dörr, drar ned till midjan och bakåt och för långsamt tillbaka upp) men de verkar lite tama. Här jag verkligen i behov av förslag. Kondition - jag kör ingen kvalitet eftersom jag vill skona knän och senfästen. Jag vet inte hur bra kondition jag har, men jag har för min ålder hyfsat låg vilopuls, 53 eller så. När det är för kallt ute, eller jag känner av mina skador, kör jag motionscykel, men det är inte precis någon njutning, vilket löpning fortfarande är. Förslag på effektivt, omväxlande program? Armarna har jag aldrig övat. Min vänstra är rätt inaktiv, eftersom jag inte kan sträcka den; därmed duger den inte att bära tyngre saker i. Armhävningar har aldrig lockat mig, och är förmodligen problematiska eftersom jag har en titanplatta i vänster armbåge. Här är jag också öppen för förslag.

Nog behöver man veta lite mer än att mannen (?) är 15 år och väger 60 kg. Har han(hon, du?) ingen fjällvana alls, och inte speciellt utvecklad fysik, kan redan 20 km per dag vara i mesta laget om han (hon, du?) bär på 1/3 av kroppsvikten. Det kan rentav leda till total avsmak eller avbrott. Din osäkerhet vittnar om att vanan inte finns; alltså skaffa den först på kortare turer och frågan besvarar sig själv. Mina egna dagsetapper är på kanske 15-20 km och jag håller väl 2-3 km/tim, ty jag tycker om att se mig om. Det finns passager där det känns som man inte kan gå långsamt nog.

Här är den näst högsta; säger kanske lite om mina turer att själva toppen inte är med på bilden. Omgivningarna är nog vackrare än Coma Pedrosa. http://huthyfs.com/pyreneerna07/pages/048.html

Efersom ngn länkade till denna tråd nyss, kan jag ge ett tips för den som ger sig ut på HRP i dessa trakter. Från gränspasset mellan Andorra och Frankrike kan man spana hela vägen över till gränspasset mot Spanien, med hjälp av kart och kompass. 2005 gjorde jag så och hittade rätt hela vägen. Tredje gången gillt.

Argentera ingår numera i Parco Naturale delle Alpi Marittime, och är alltså en naturpark, inte nationalpark. Jämfört md Mercantor är tältreglerna lite humanare. På franska sidan gäller 19-9, på den italienska gäller en plats-ett dygn "i alpinistiskt syfte". GR20 har en nackdel - det är väldigt mycket folk. Även om man bara får tälta vid stugorna, och tältplatserna ofta är kala och dammiga, rekommenderar jag starkt att tält tas med. Överfulla stugor är ingen njutning. I övrigt gäller att vara morgontidig (norska vandrare är överlag de minst morgontidiga jag känner till). Upp fem, ut sex, eftersom hettan börjar bli påfrestande framåt 12. Söder till norr, som jag gjorde 2002, rekommenderas: http://www.huthyfs.com/corse.html Turen följdes av denna, från vilken jag inte har bilder. http://www.huthyfs.com/alpes.html Den sommarens turer sammanfattas också i: http://www.huthyfs.com/ensamhet.html En av de bäst turer jag gjort var 2003, från Meloans i Havsalperna till Modane vid järnvägen Paris-Milano. Jag hde ingen annan plan än först mot Italien, sen norrut och tillbaka till Frankrike. Vacker väder hela tiden i 18 dagar, mycket tält. Har ingen berättelse. Här är två fina turer i Västalpena, med många bilder, tidig säsong resp. slutet av augusti. http://www.huthyfs.com/piaogal/piaoindex.html http://www.huthyfs.com/alp07/alp07ind.html

http://www.huthyfs.com/nortrek.html http://www.huthyfs.com/breheimen/breindex.html http://www.huthyfs.com/skarvheimen/skarvindex.html http://www.huthyfs.com/myrgal/myrindex.html

Pyreneerna har jag besökt fem gånger, 95, 96, 01, 05, 07. Skulle rest iår i juni, men det var för mycket snö. Se http://www.huthyfs.com/ för lite beskrivningar och bilder. Det finns tre genomgående leder, eller ledförslag: GR10, helt i Frankrike; GR11, helt i Spanien och Andorra; HRP (spanska: ARP), bägge sidor. GR11 och HRP håller sig så nära gränskammen det går, GR10 går ibland rätt långt från den helt enkelt därför att en del passager i öst, på fransk sida, är mycket vanskliga. Bäst är en kombination av HRP och GR11. Väster om Gavarnie passerar GR11 en del riktigt fula platser; där är definitivt HRP, mest på franska sidan, att föredra. Överlag är den spanska sidan bäst, med bäst väder, mindre dimma. År 2005 hade jag vackert väder varenda dag. Åska på eftermiddag eller kväll är då något jag tar för givet, och en dag hade jag lite dimma i början. Om snöläget tillåter är bästa årstid 15/6 (väldigt olika år från år) till 15/7. Det var f ö exakt den tid jag gick min tur 2005, som alltså tog 31 dagar. Jag täckte därmed hela huvudkedjan, men gick inte kust till kust. I juni, speciellt före midsommar (St. Hans), är det i regel bäst förhållanden i öst. Näst bästa årstid är troligen slutet av augusti och början av september, precis som i Alperna: ingen snö, men utblommat. Jag ska troligen pröva på denna tid kommande sommar. 07 gick jag i Västalperna, 08 i Centralalperna, den årstiden. Lite vattenproblem i det första fallet. På längre turer ska man definitivt ha tält med sig. Det stugtätaste området är Aigües Tortes, där tältning är förbjudet i själva nationalparken (men inte i dess zona periferica). Stugorna där är ofta mer än fulla. Cicerone har guideböcker över både HRP och GR11. Den över HRP, av en nederländsk författare, är lysande. http://www.cicerone.co.uk/

Jag ser Schlern i bakgrunden så det här bör vara i trakten av Seiser Alm och Langkofel. Nu är det längesen jag själv gick i Dolomiterna men om det är vackert väder som efterfrågas skulle jag inte rekommendera just de trakterna, utom kanske i september. Något jag själv tycker är lite tråkigt är frånvaron av tältmöjligheter (ofta förbjudet, sällan vatten). Jag rekommenderar Västalperna, speciellt söder om järnvägen Paris-Milano. Mt Thabor-området är mycket fint, men helst i sena säsongen. Le Queyras har många gites d'etapes och stugor (men boka från dag till dag!) och därtill vettiga tältregler. Havsalperna kan också vara fina i tidiga säsongen.

Jag har varit sex gånger i Jotunheimen, två gånger på rundtur, 7 resp. 10 dagar; ytterligare tre turer har jag kombinerat med etapper i Skarvheimen, och ännu en med Breheimen. 7-dagarsturen 1994 var en ren hyttetur, 10-dagarsturen 2002 var en ren tälttur, och det finns skäl att den blev längre och mer givande. Båda turerna beskrivs här: http://www.huthyfs.com/jotunheimen.html Etappen Olavsbu-Torfinsbu var mycket lång, kanske tre mil, men jag hade stugpackning och var rätt ung ännu (jag fyllde femtio år på den etappen). Torfinsbu-Gjendesheim (jag har gått båda riktningarna) är bland de finare man kan gå, den är också lång. Tristaste biten är skogssträckan ned mot Skogadalsbøen, men den är inget mot den hemska sträckan från Friken söderifrån mot samma stuga. Mellan Skogadalsbøen och Olavsbu finns tre varianter. Jag har gått alla tre och den högsta av dem är bäst. Leirvassbu ligger vid väg och Spiterstulen är en plats jag inte ens vill se mer.