marmotta

Vad väger denna mirakelbrännare i sig själv? Min egen bränsleåtgång ligger på c:a 30 gram om dagen, men jag har klarat mig på mindre. Det betyder att en burk (netto 220 gram) räcker en vecka. Min köksutrustning, med brännare, tång, svamp, sked, kokkärl, väger c:a 300 gram. Vindskyddet är ett Hilleberg Akto, dvs. jag lagar nästan all mat (alla frukostar t ex) i tältabsiden. Nu har jag aldrig gått längre tur än 13 dagar i Sydnorge och då provianterade jag lite i Bjorli. Gas kunde jag då ta med för hela turen. Nästa månad ska jag till Pyreneerna, på flera turer med proviantering mellan (min stora tur, 31 dagar, har jag redan gjort) och då räknar jag med att fylla på gasförrådet hela tiden (jag tar med två burkar) Tyvärr innebär det att jag måste släpa med mig en adapter för punkteringstuber för säkerhets skull, eftersom bara de riktigt stora turisorterna kan tänkas ha primusgängade tuber. Är du ute så länge som TOLV veckor vore det konstigt om du inte passerar lite civilisation ibland, men du kanske har någon listig plan för att slippa?

För 20 år sen vadnrde jag inte; sen dess har det blivit 475 dagar på stug- och tältturer plus kanske 30-40 dagsutflykter i början. Det är inte SÅ mycket jämfört med löpning varannan dag. Fram till 1996-1997 sprang jag kanske 5 mil i veckan, plus ett kvalitetspass. Det slutade jag med när jag fick hälsenebesvär. Annars gör jag så att jag kör innecykel de kallaste dagarna och utecykel den varma årstiden, vilket betyder att jag springer kanske halva året. Skidor - jag har inte stått på ett par skidor sen 1964 och det gör detsamma, ty det är nästan aldrig skidföre i Sydsverige där jag bor. I övrigt så har jag nu en uppsjö av övningar att välja bland, ska bara försöka få ihop det mest effektiva programmet.

Sen replik må jag säga, till gammal identitet. Det har hänt mycket sen 2003. Jag har röntgats, jag har varit hos flera sjukgymnaster, en allmänläkare och en kirurg. Vi vet att åtm. vänster knä är obetydligt slitet (artros) och att jag sannolikt har lindriga problem med meniskerna, emellanåt, men kirurgen ville inte ge artroskopi för en så lindrig skada. Efter 2003 har problemen varit borta fram till i våras. I våras hade jag grava besvär. Idag är de lindriga. Jag kan t ex springa varannan dag, en mil eller så. Jag har nu anvisats en mängd olika rörelser som ska stärka benmusklerna (jag har ändå rätt bra lårmuskultur, åtminstone för min ålder, 62 år). Dessa är säkert också bra för balansen. Men att gå i svår terräng? Ökar inte det risken för slitage? I somras gick jag några av de stenigaste sträckor som finns i Skarvheimen och Jotunheimen, och det kändes verkligen. Jag vill alltså öva muskulaturen och balansen *så att* jag klarar sådant utan men.

oj, många tips på en gång! Vad det blir visar sig på plats, med humöret och vädret. Jag har planer på en fortsättning på lite ovanliga vägar genom Tafjordfjella, kanske genom Torddalen (om den inte är för sumpig) och längre bort Hamsedalen och en del annat. Förra gången hade jag funderingar på en variant som skulle gå genom Dør, nu gick jag istället förbi på nordsidan: http://www.huthyfs.com/dovretafjord/pages/dovtaf078.html (hoppas jag identifierat topparna rätt). Kan också tänka mig en variant som drar åt Billingen till, och sedan svänger upp utmed Torda om nu Store Føysa går att korsa där stigen möter (och om nu inte det platta landskapet mellan Lordalen och Føysa är svårorienterat).

Tack!" Har jag fattat rätt ska man då alltså vika västerut från Kvamsætre ungefär vid punkten 920.

Tack - ser bra ut!

Funderar på sommarens fjällprojekt. För tre år sen gick jag från Drivdalen genom Dovrefjell, via Bjorli och Reinheimen till Tafjordfjella, genom och vidare mot Geirangervägen. Årets tur hade jag tänkt börja längre västerut, kanske i Øksendal, eftersom jag ser att jag har en del kvar i den änden. Hur är det att ta sig dit? Jag räknar med nattåg till Oppdal och buss vidare mot Sunndalsøra - det brukar gå en på morgonen. Kan jag komma längre med buss?

Tack, men du menar förstås väster. Vattenpå nära håll är förstås viktigt, helst inte från älven eller sjön. En variant förstås, om jag passerar en vardag, är att slå läger strax över trädgränsen före och efter Lesjaskog och sedan handla mat under etappen. Förutsatt att terrängen inte är för brant

Nej, det gör det förstås inte - vad jag menade var Storgrøna i Grøndalen

Har plockat fram mina kartor för att planera så smått. Vill verkligen hoppas på tältplats där, men på kartan finns bara skog.

jag postar inga bilder, men här är en länk från år 2004. http://www.huthyfs.com/dovretafjord/dovtafindex.html Bild 67-79 Bortsett från Asbjørnsdalen och strax efter tämligen kargt, men inte ansträngande, och ett icke helt trivialt vad nära Torsbu. Inte kommer värnet att leda till att folk hittar hit i massor. Jag har vandrat i Norge 11 gånger och kan se att vandrande norrmän sönderfaller i två grupper - stugvandrare med halvpension och nistepakkem, och klättrare - knappt något alls däremellan verkar finnas. De verkliga vandrare jag stöter på, med tält och på längre tur, verkar nästan alltid vara holländare, tyskar, engelsmän och danskar (har även träffat italienare och fransmän) och t o m svenskar. Även i tillrättalagda områden - avviker man från stuglederna i Jotunheimen, Trollheimen, etc. är man strax ensam. Har varit tre gånger i Fleskedalen, bara träffat (mycket få) utlänningar. Två gånger i Leirungsdalen, bara utlänningar. Helt ensam på omarkerade stigar i Trollheimen, osv.

http://www.huthyfs.com/ 1) Saltfjellet/Sulis 1998 2) En vadningsolycka, år 2000 3) Pyreneerna 2005, 24 juni, bilderna 42-43 4) jfr 2). År 2006 valde jag direkt en annan väg, se Myrdal-Krossbu, bild 079

De senaste tio åren har jag gjort en tidig tur i Sydeuropa och en sen, oftast i augusti, i de sydnorska fjällen, och jämförelserna ger sig själva. Visst, det sprakar mer av färg i Västalperna än i Sydnorge, det är brantare och skarpare pass, men den stora skillnaden för mig är att man kan hålla bättre höjd i fjällen, kanske gå tio dagar i sträck (som jag gjorde i Jotunheimen 2002) och knappt hamna i skogen. I Alperna/Pyreneerna är det rent fantastiskt om man kan gå två-tre dar i sträck utan att komma ned i de djupaste dalarna. Och jag tror att jag aldrig lyckats få mer än fem tältnätter i sträck - i Norge är det naturligtvis enbart tält som gäller. Trist bara att säsongen är så kort. Betr. Rondane är det svårt att få in mycket mer än fem dagar. Min tur 97 fortsatte med en vecka i Dovre

När jag var där 1997 var det TRE konkurrerande turisthytter på samma ställe, vet ej hur det är idag. Minns att utiskten från Dørålseter dominerades av stora moräner, och att själva fjällen kändes en smula avlägsna. Men, nästa dag (jag gick från Mysuseter mot Dovre) vankades Dørålsglupen, en sann höjdpunkt på en Rondanetur. Andra fina platser som jag minns är Illmansdalen, Langglupdalen och Haverdalen. Det ser ut av bilderna som Rondane är ett höstområde framför allt annat! Jämte Breheimen det enda sydnorska område jag besökt bara en gång och det enda jag inte själv har bilder från. Funderat nån gång på att kombinera Alvdal Vestfjell, Rondane och området väst därom, om det nu är så vandringsbart - kanske lite väl mycket väg. Så trevligt med en *vandrings*rapport för en gångs skull ...

marmotta hette förut il camoscio, tills sedan aldes om och min automatinloggning försvann. Jag har nästa alltid bra väder i Norge, ska man inte ha det? Om somrarna 97 och 02 var klassiskt vackra fjällsomrar så var dock 06 extrem, tidvis närmast het. Det var kvällar när jag måste ligga utanpå sovsäcken för att inte dränkas i min egen svett. Här är förresten bättre väg in: gå till http://www.huthyfs.com, klicka från hemsidan; då får man en lite sammanfattning och kan sedan klicka fram galleiet i eget fönster.

Sedär, nu har jag äntligen kommit mig för med att publicera bilder från min senaste tur i Skarv+Jotunheimen. Adressen är http://www.huthyfs.com/myrgal Tar man bort /myrgal får man förstås hemsidan med länkar till MASSOR av bildserier.

När jag planerade 2004 års tur påtod ngn att det fanns bro över Lora vid höjden 1287. Någon som vet hur det är med den saken?

Bra att veta till en annan gång!

En sak jag undrade lite över; skälet att jag valde Bjorli istf. Lesjaskog (när jag upptäckt de omarkerde lederna) var att det finns campingplats (och ICA-butik) mitt i Bjorli, medan den i Lesjaskog verkar ligga flera km ned utmed landsvägen; och att det måste var en rätt lång väg att gå från Lesjaskog tills man kommer ned på tältvänliga höjder igen. Undras ur du löste det.

Jag trodde jag kände till det mesta av de sydnorska fjällen, men här var nästan allting nytt för mig! Känner igen Miutjønnin, även om jag 2004 valde omvägen ut mot Bjorli för lättare övergång till Reinheimen (Asbjørnsdalen) och Tafjordfjella. Men hur gick du genom Reinheimen? Fattar jag rätt så gick du upp Grøndalen, över till Lordalen, hela tiden utmed Lora till källområdet och sedan vidare tvärs över. Rätt uppfattat? Hur lång tid tog det?

Den planerade turen blev ngt helt annat än jag tänkt, och med rätt mycket repris av etapper från 2000-2003. Det avgörande beslutet kom vid Fremre Hjelledalen - tanken på att gå ned genom skogen till 100-200 meters höjd, och sedan upp igen, blev plötsligt outhärdlig - bedömde sannolikheten för avbrott (det här är psykologi) som rätt stor. Så jag tog österut genom Hjelledalen och Hjelledalssmoget (sten!) till tältplats i Koldedalens mynning, där det faktiskt fanns en klar och fin liten bäck ett stycke från den dånande älven. Gick samma sträcka motsatt håll 2003. Därpå över i Fleskedalen, jämte Leirungsdalen den kanske vackraste i Jotunheimen. Den gjorde jag gärna om! Sista dagen LÅNG, förbi Skogadalsbøen (hemsk stig efter Friken), och sen hela vägen till Krossbu, där speciellt den första delen efter Storebrui var mycket vacker. Etappen har en ytterst knepig passage på bergshällen i en ravin, där ett utlagt rep bara är i vägen för den som kommer söderifrån. Ett par kanonetapperr registrerades. Först den från Myrdal till Hallingskeid (ungefär), trots sista två km på Rallarvegen (MYCKEN trafik). Sen vidare mot Geiterygghytta (tidigt på dagen ingen trafik på Rallarvegen, men man fick vända bort blicken från de fula gallerierna på Bergensbanen). Underbart läger en bit fri Omnsvatnet. Mellan Geiterygghytta och Steinbergsdalshytta hittade jag en dal som ingen går i, inga T-stigar, läger där, nästa dag vidare mot Iungsdalshytta. Också fint. Höjdpunkten skulle jag säga var intåget i Jotunheimen söderifrån (förbi Mannsbergvatnet), som också gav fint läger vid Skredshaugbekken, precis där den störtar sig ned i Hjelledalen. Men, gudars vad mycket sten - räcker för ett helt liv! Nog mindes jag att etappen förbi Bjordalsbu är karg och steril på höjden, men att den var så grov hade jag förträngt. Rankebotnen fick bli belöningen. Övergången genom Suleskardet är fin, men också stenigare än jag mindes, dock slapp jag denna gång dimma. Tyvärr hade jag valt olämpliga skor, aningen för mjuka i skaftet och aningen för tunn sula vilket gjorde att stenarna kändes mer i både fötter och kropp än nödvändigt. Noterade också att långa passager i grovt ur lätt leder till snedbelastning av ryggen, har haft problem med den sen Tafjord 1999. Problemet var inte precis packningens tyngd. Med mat för 12 dagar vägde säcken 17 kg, strax blev det en halv liter vatten och nedstoppade kläder (det var varmt, ofta snarast hett!), så den verkliga startvikten var väl 18 kg, vilket kanske inte är så mycket det heller. Fick mest känningar av ryggen mot slutet när packningen var nere i 11-12 kg!! Det blir väl bilder om ngra dagar, när jag kommit i ordning.

Min ursprungliga plan var att gå hela vägen från Finse till Bismo, proviantera och gå vidare, allt på en enda tur och med tält hela vägen. Den planen har jag nu skrinlagt som orealistisk - jag räknar med 10 dagar till Turtagrø, kanske mer eftersom jag vill ta ut svängarna, bland annat för att undvika anläggnignsvägen och kraftledningarna. Jag kanske också vill runda Hjelledalen, eftersom den är bland de tre vackraste i Jotunheimen (de båda andra är Fleskedalen och Leirungsdalen). Busstransporter löser förstås inga problem, ty då är det inte EN tur, utan TVÅ, och då tror jag det är bättre att spara iden om Jotunheimen-Breheimen-Reinheimen-Tafjord till en annan sommar. Som det ser ut försöker jag gå till Turtagrø, tälta i närheten och ta bussen 10.15 till Lillehammer övernatta på Mary's Guest House och fixa hemresan därifrån som jag gjort de senaste åren. Genom Breheimen hag jag funderat på om det är möjligt att gå förbi Skålvatnet. Jag har spanat från Attgløyma men insåg att det var omöjligt att bedöma älven/bäcken som mynnar ut i sjön. Det kan tänkas att dåligt väder utesluter en etapp över Liabreen.

Sådär, nu har jag fått svar från ÅT. Bro finns vid Fremre Hjelledalen, det tycks rentav finnas två. Bro har funnits över Gravdøla, men den togs av vårfloden, de ska visst bygga ny. Min kontakt hävdar (om jag fattat rätt) att älven kan korsas i jämnhöjd med Åsetvatnet. Nu måste jag fråga Agnar: den goda bro du nämner, det är väl INTE Brendeteigbrui, en hängbro som ser rätt läskig ut (kan vara den bro som är inritad på kartan, utan förbindelse med stig eller väg. Beslutet är så gott som klart, och jag ska försöka få med mig mer mat än vanligt, ty funkar det så verkar Hurrungane vara en karamell att suga på, speciellt om man ska ta omvägar som undviker anläggningsvägen och kraftledningarna. Tack för alla tipsen.

Ju mer jag ser igenom rutten, desto mer orealistiskt verkar det att gå hela vägen från Finse eller Myrdal till Bismo utan hytteövernattning (jag har sedan 2001 sovit EN natt på hytte, Fondsbu). Jag kan (dålig rygg, bland annat) bära cirka 16 kg, vilket innebär 10 dagsransoner mat. Det ser ut att kunna bli bortåt 12 dagar. Så alternativen jag funderar på nu är 1) Myrdal-Hallingskeid-Geiteryggen- vidare (den andra etappen ser lovande ut) och sedan känna vad som känns bäst efter Slettningsbu. Eller 2) Börja i Jotunheimen, Gjendesheim-Utladalen- upp i Breheimen, Lundadalsbandet, proviant i Bismo (tar väl en vecka dit), upp i reinheimen och södra Tafjord, delvis utanför de markerade stigarna, och helst utan kontakt med de förfulande kraftprojekten i Tafjordfjella. Att korsa Utladalen: det är inte den fysiska ansträngningen det handlar om, utan psykologi och estetik. Vetti ligger väl på cirka 300 möh; det skulle handla om cirka en mil i skog innan man kommer till Gravdalen. Skog, skog, skog, inget vatten; man får förbereda sig mentalt för sådant. Minns Vangshaugen-Loennechenbua 1997, med brant nedstigning i Jenstadjuvet. Till all lycka var det vackert väöder och jag var inställd på en lång etapp. Jag kände lättnad när jag kom till Jenstad gård och började se ljuset igen. Jag har varit inne på ÅT:s hemsida. Av bilder att döma är Gravdøla yster i sitt nedre lopp - hur man kan rita in en stig tvärsöver är en gåta för mig; jag har skrivit ebrev till ngn kontaktperson, dels om den, dels om Hjelledalen (finns bro vid Fremre Hejelledalen? vadstället är tidivis farligt). Mina planer hänger på svaret. Just nu känns alternativ 2) trevligast.

Jag vet inte hur det blir med Lappland. Jag har en enda gång vandrat norr om Polcirkeln, 14 dagar i Saltfjellet/Sulitjelma, varav fem dagar i Sverige, det enda jag gått i Lappland. Det var en fin tur, inte kanonväder men varmt, men den gav inte mersmak. Jag kröp över en vinglig bro över en fors, en trasig bro tvingade mig att vada till midjan i svagt strömmande vatten och på ett tredje ställe gäckades jag helt av älven och måsteta en lång omvgä. Sen är det myggen. Sen är jag väl avskräckt av turiströmmen. Jag har hört att tågen är så fullbokade att man måste boka returbiljett i förväg. Returbiljett, jag står (just nu) inte ut med tanken! Fast den här diskussionen löser förstås inte mitt akuta problem .....